Aftonbladet – 2 april 1845, sida 2

mellankomst af ädla metaller, betäckas. Sådant hade skett under den tid, banken ej lemnade guld för sina sedlar. Man trodde det alltid skola ske. — — Den frejdade David Ricardo trodde starkare guldexporter alldeles komma att upphöra, när Englandsbankens sedlar åter med guld inlöstes, och återställdes till sitt fulla nominella värde, samt att, om misstroende inom landet kunde förebyggas, ett förråd i banken af tre millioner pund sterling i guld skulle utgöra en mer än tillräcklig säkerhet för en cirkulation af tjugufyra millioner i pappersmynt. — — När man likväl, då föga mer än tjugu år efter denna förutsägelse gått till ända, med temlig visshet funnit, det importöfverskotten kunde stiga så högt, att till deras godtgörande -erfordrades mer än sju millioner pund sterling i guld, och när man inom samma tid, hvarunder Englandsbankens sedelcirkulation endast några få gånger öfverstigit, men oftast hållit sig betydligt under tjugufyra millioner, upplefvat flera epeker af oro för bankens förmåga att uppfylla sina förbindelser, så har erfarenheten, att det utskeppade guldet vid nästa gynnsamma vändning i handelskonjunkturen lika hastigt, som det gick, återkommer, icke varit mäktig alt trösta öfver den felslagna beräkningen eller mildra det påkostande i bekännelsen, att 1819 års lära om varuexportens ofelbara tillräcklighet att, utan mellankomst af guld, betäcka importen, saknar all grund, och att ingen kursstegring sätter köpmannen i stånd att med fördel utskeppa varor till marknader, der de icke efterfrågas. Man var då lycklig att finna en anledning att skjuta skulden för experimentets misslyckande på bankerna, hvilka skulle hafva underlåtit att uppfylla sin pligt. — — Man påminte sig bullionkomitteens förklaring år 41840, att allmän stegring af varupriser och vexelkurs voro en nödvändig följd af öfverflöd på cirkulationsmedel, hvilka ej kunde utomlands exporteras och ej heller i exportabell mynt vexlas; och man antog, att en bank, äfven när den var underkastad förbindelsen att med metalliskt mynt till fullt belopp vid anfordran invexla sina sedlar, kunde utgifva sådana i-en mängd, som nedsatte icke blott deras värde, utan också det jemte dem cirkulerande metallmyntets, alldenstund ingen värdeskilnad kan ega rum -emellan den metalliska delen af en cirkulation och den, hvilken utgöres af sådant papper, som i hvarje ögonblick kan utbytas emot metallmynt. Sedan denna upptäckt lyckligen var gjord, var det lätt -ätt finna, huruledes ett metallmynt, hvars värde sålunda : blifvit nedsatt, kunde och miste utföras till länder, der det hade högre värde, och huru dessa länders varor deremot måste införas till det land, der för dem mest metalliskt mynt kunde erhållas; och af detta erkännande fann man sig icke förödmjukad, emedan ett sådant slags nedsättning af myntvärdet förklarades för ett novum emergens, hvilket man år 1849 icke hade förutsett. — — Botemedlet emot detta onda kunde naturligtvis ej vara något annat än en i cirkulationsmedlens mängd tillvägabragt minskning, hvarigenom deras värde å nyo höjdes, varupriserna följaktligen föllo, samt varuexport och guldinförsel uppmuntrades. Visserligen skulle också sakernas naturliga gång slutligen medföra detta botemedel. Men landets välfärd kunde för lång tid vara förspild, innan boten på denna väg kom. Alltså — — skulle bankerna, hvilka åstadkommit det onda, äfven verksamt uppträda till dess tidiga undanrödjande. De hade utgifvit den öfverfiödiga mängden af sedlar. De skulle också minska den så skyndsamt, som behofvet fordrade. Väl hade Englandsbanken två särskilda gånger utan framsång försökt detta medel i stort, nemligen ifrån den 44 Mars 4793 till den 235 Februari 1797, under hvilken tid dess sedlar och postvexlar minskades från . . .....-.-. . St. 14,876,580. till: sc rer ror vv E St. B,640,230: samt ifrån den 43 Januari till den 3 Dec. 41823, då sedlar och postvexlar minskades från . . . St. 22,337,320. till. so... es St. 17,477,290. Men erfarenhet betyder för systemmakare föga. Bankerne sjelfva gåfvo näring åt den rådande opinionen både om det ondas ursprung och om dess rätta bot. Englandsbanken och öfriga Brittiska sedelbanker öfverhöljde hvarandra med beskyll ningar för öfverdrift i sedelemission och försummelse att, efter det misstaget var upptäckt, skyndsamt indraga de öfverflödiga sedlarna. Det fanns snart bland mängden af de konservativa ej mera något tvifvel om medlets ofelbarhet. Endast dess våldsamhet ingaf bekymmer. Uppgiften blef då att utfinna ett sätt, huru medlet skulle kunna användas utan att orsaka mera lidande än nödigt var. Denna trodde man sig hafva löst genom upptäckten, dels att Englandsbankens bemödanden merändelsbörjat för sent, dels att de i sednare tider, d. ä. egentligen efter år 1833, blifvit i stor