Aftonbladet – 1 april 1845, sida 1

— Det kan han icke våga, ty då satte ban j sitt eget lif på spel, svarade Pietro. Fan är sä kert ute, och då — farväl med honom! Lyck lig resa! Ian har self begifvit sig af, då be sparar han oss likprocessen och stenen på sam vetet. : Samtalet blef nu otydligare och då Laura märkt att de begge männen nal!kades dörren, utmed hvil ken hon befann sig, sprang hon upp i trappa och hukade sig ner, och såg genom irappans gal ler, huru herrn och hans medbrottsling skyndad med ilande steg till den delen af förstuzan, hvar est deras sofrum voro belägne. Annu några minuter stod Laura lyssnande qvar derefter begaf bon sig åter till sin lilla kammare Hvad hon der erfor, hvilka qval hon led genon ovissheten om hennes skyddlings öde, huru hen nes inbillning förespeglade henne de gräsligast möjligheter, huru bon lig fullklädd och me stirrande ögon på sin säng, huru hon vid minst: buller rusade upp, huru bon, då hon på afstånc hörde vapenklang och skyltvakternas anrop, in billade sig höra nödrop ceh dödsrosslingar — allt detta kan enda:t det hjerta föreställa sig, som sjelft varit i ångest öfver en älskad person — kan blott dens inbillning måla, hvilken under er dylik fasans natt utstått dylika fasons drömma om en älskad varelses förderf. För alla de nämnde personerna var den inbrytande morgonen ganska välkommen: ty så snar! morgonrodnaden visar sig kännas den förflutn: nattens bekymmer och bördor alltid lättare, Denna erfarenhet skulle nästan komma oss alt tro det ondskefulla Gnomer hade under nattens mörke makt öfver menniskans sinne och drefyo sit!