Aftonbladet – 1 april 1845, sida 1

ot VU(Tl HM nade hvad de ledo. Ända intill sent på aftonen hade hon bedt i det lilla kapellet, hade sedan budit god natt åt sin moderliga vän och sått upp på sin kammare, hvarest hon hoplagt en temligen väl försedd börs, en duklig matsäck och ett Pass, som hon, genom en trogen tjenarinna, förskaffat sig. När hon nu, försedd med en hkufvudnyckel, nalkades sin älskares dörr, såg hon den öppen och ljusskimmer strålade emot henne. En förfärlig aning fattade henne vid denna syn; hon bade så när nedfallit af förskräckelse. In ville hon, för att skydda honom, för att rädda honom — men. hon kunde hvarken gå fram eler tillbaka, alla hennes lemmar tycktes vara berörda af dödens ishand. Då hörde hon talande röster och lyssnade med spänd uppmärksamhet. ,Hållom upp med sökandet, hörde bon sin fosterfar säga; all möda är fruktlös. Der uppe är han icke heller, icke i kapellet, icke i röda salen; jag har genomsökt hvarje vinkel. Jag Vore nästan frestad alt (ro på trolleri: jag skulle kunna tro alt han gjort sig osynlig och utkrupit genom elt råttbålp — Kanske har den svarte annamat honom, svarade Pietros ihåliga stämma. Man har sagt mig att i den franska hären skall finnas så många sudsförnekare och renegater, och sådana hafva mycket alt göra med f-n, som gör dem oåtkomliga för hugg, stick och skott. ; — Dumhufvud! brummade herrn. Han måtte bafva smugit sig efter mig, då jag lemnade dörren stängd. Likväl undrar jag om ban lyckligt har passerat den sofvande skyltvakten, eller ligger han på lur någonstädes i huset, för att med milt eget romerska vapen på romerskt vis hämnas på mig?