Aftonbladet – 29 mars 1845, sida 2

hanrer? — Nej — dertill gifva samma kontrakter ingen anledning — icke ens dertill, att-den skulle bygga våra fästningar eller-vakta våra fängelser. Uti knektekontrakterne omtalas icke andra illfällen, då soldaten bör lemna sitt hem, än fälttåg och möten. Det har ofta ingått i den mäktigares planer, att tillvinna sig fördelar på den svagares bekostnad;-i den rikares, att öka sine rikedomar genom den faltigares utarmande. I spetsen för de bolag och korporationer, som dragit nytta af armeåens arbetskrafter, hafva merendels stått mäktiga män, män med stort inflytande på statens styrelse. Deraf härleder sig möjligen, att denindelta armeen dragits så långt från sin egenteliga bestämmelse. Icke nog att många bolag och korporationer, genom sitt stora inflytande på en representation, der den egenteligen skattdragandes röst ofta kan undertryckas; der tre fjerdedelar hafva i sin makt, att, efter god ycke beskatta den ena fjerdedclen — icke nog att dessa bolag der kunna tillvinna sig statsanslag till snart sagdt hvilka företag som helst, de kunna äfven genom begagnande af armåens tjenstbarhet vid dessa företags utförande hvälfva en ytterligare, en fördubblad tyngd på den roteringsskyldige allmogen. Man vill kanske invända, att det icke skulle vara möjligt utföra större arbetsföretag, utan armåeens begagnande? Jag vågar deremot påstå motsatsen. De nyligen inrättade kronoarbetskorpserne förökas med hvarje år; — i många orter och städer finnes en mängd personer, som sakna sysselsättning, som fåfängt anropa sine medbröder om abetsförtjenst. Kungörom blott, att der och der finnes arbete, och jag är förvissad att det skall ditströmma arbetare från spridda orter, så vida nemligen intressenterne i arbetsföretagen icke lemna den välgrundade sanningen ur sigte: att arbetaren är sin lön värd. Så länge likväl, vare sig staten -eller enskilda bolag och korjorationer, alvikande från denna sanning, få begagna soldater till sina arbetare, utan vidare betalning än en ofta usel föda för dagen, tror man sig väl derpå skörda en betydlig vinning. Undersöker man likväl litet närmare denna förmenta vinning, torde den icke alltid finnas så betydlig. Sanrungen af det gamla ordspråket: den hund, man tvingar åt skogen, biter ej mång n, torde äfven här vinna tillämpning. Man har ofta hört omtalas åtskilligt från de s. k. arbetskommenderingarne, som b.rättgar till en sådan förmodan. Uian fruktan att misstaga sig, kan man antaga för gilvet, att, den indelta armeens användande till allmänna arbeten, tillkyndat landet en betydlig nationalförlust, emot om man vid dessa arbeten användt frivilliga arbetare, och låtit soldaten använda sin arbetskraft, der han funnit för sig förmånligast. Jag vill icke eller neka soldaten, att begifva sig på kanalbyggnader och. dylikt, om han saknar arbete i hemorten och rotehållaren tillåter det; men det bör då ske frivilligt — han borde icke kunna kommenderas dertill, såsom en tjenstgöring; ty att arbetskommenderingar icke kunna hänföras till krigstjenst, måste var: ett factum. Skulle likväl Regeringen fortfarande anse det annorlunda, skulle äfven hädanefter ar: mcen användas till arbetskommenderingar, så äl det väl icke att öfverskrida billighetens gräns om rotehållaren fordrar en skälig ersättning föl de förluster, som han derigenom tillskyndas! Visserligen har Kongl. Maj:t genom nådiga kun görelser den 235 Jan. 4842 och den 29 Maj 1842 sökt att bereda en sidan ersättning; men denn: sednare nådiga kungörelse, föranledd af Rikel: Ständers skrifvelse den 47 April 1841, motsva rar ingalunda tillfredställande den önskan, son Rikets Ständer uti samma skrifvelse uttryckt Högstberörde kungörelse innehåller: att, när ar betskommenderingar häd.nefter begagnas af en skilda bolag och korporationer, hvilka till sin abetens bedrifvande icke åtnjuta allmänna me del, dem skall åligga att åt de rotehållare, hvil kas soldater få vid arbetena anvärdas, utgifva er mot de besvär och olägenheter, som genom sol datens frånvaro från hemorten rotehållarne till skyndas, svarande ersättning, ete. Till ett så dant undantag från ersättning, då bolag och korpo rationer åtnjuta bidrag af allmänna medel gifver R St:s skrifvelse ingen anledning; och när inträffa väl att arbetskommenderingar ens komma i fråg i andra fall, än då statsanslag till arbetsföretager blifvit beviljade? — eller hvilken billighet ligge: väl deri, att då den skattdragande först fått till släppa medel till ett företags utförande, den ro teringsskyldige jordegaren, som äfven lemnar de största statsbidragen, sedermera också skall utar ersältning utskicka soldaten till arbetets verkställighet? Då imedlertid de trenne medstånden icke fun nit sig förbindrade att bifalla omförmälde Stats samt Allm. Besvärsoch Ekonomiutskottens pi oriktiga föregifvanden grundade utlåtande M 5 och allt hopp, att af dessa stånd vinna någor medverkan till afbjelpande af ofvan omordade missförhållanden, sålunda är omintetgjordt, finne jag mig föranlåten vördsammast yrka, att Bon deståndet för dess del ville dels fästa Kongl Mai:ts nådiga uppmärksamhet derpå, att den in