Aftonbladet – 29 mars 1845, sida 1

MM — Ni har då känt mina föräldrar? ropade Alessandro, och for förvånad upp. — Tyst, min unge vän, sade Solomka. — En fånge har ingenting alt fråga, och crt tålamod kommer väl att bli satt på vida svårare prof än detta. Likväl lofvar jag den tålige en lön, den ni sjelf med hela er varma italienska fantasi icke kan drömma. — Berätta ni först, uppriktigt och utförligt, allt hvad som händt er, ända ifrån fäktningen med de allierade, intill närvarande midnatt. Alessandro berättade allt, utan ringaste omsvep, men förteg dock en enda omständighet, nemligen den lilla episoden af hans kärlekshandel med Laura. När ban kom till brefvet, som han om aftonen erhållit, trasslade hån in sig i berättelsen, i det han bjöd till att skjuta den gamle Pietro i Lauras ställe. — Hill der! ropade generalen, och slungade vredgade blickar på den bestörte ynglingen. Solemka yttrade: — Der ligger en mina dold, som ni söker förborga för mig. — Jag känner nog den gamle snöhårige betjenten, ända ifrån den tid, då han var med sin herre i Rom. Tlan var den mest sltafviske, pålitligaste och villigaste tjenare, men nätan alltid i det som ondt var. Han var spion, copplare, skyldtvakt, bandit — ja, allt hvad hans rerre befallde honor att vara. Vid Sanct Georg! lenne herre hade heldre mördater, än han skulte ökt befordra er flykt, och såmedelst sätta sitt get lif på spel; och ingalunda hade den gamle lrängen vågat att mot sin husbondes vilja och oefallning förhelpa er ur buren. — Var fullt sppriktig emot mig, tillade han med mera god