Aftonbladet – 29 mars 1845, sida 1

du varit borta från milt bjerta och med dig för lorade jag mitt skyddshelgon. — Fioretta Stella! utbrast ryssen halfhört Hon var en skön stjerna på den skönaste himmel — Såg någon alt ni inträdde till mig? frågad han efter något uppehåll, och då den unge man nen försäkrade sig ej hafva varseblifvit någo enda menniska, gick generalen med skyndsamm: steg till dörren, tillriglade den och förde sedar den förvånade främlingen till en länstol. . — Sitt här och drick ur detta glas, yttrade den skäggige mannen med vänlig mildhet oct synbar oro. — Ni synes utmattad, fortfor han stärk er och förtro er till mig. Vi måste, utar ringaste uppskof, bli närmare bekanta med hvar. andra. Ni har nu blifvit: min fånge, men derföi skall ni i Morgon tacka Gud. Sedan dragonofficern hemtat och vederqvick sig, hvarvid ryssen med det barska utseendet va honom behjelplig, i det han aftog den tunga hjelmen från hans hufvud, satte Solemka sig mid! emot den unge mannen och såg honom med innerlig vänlighet i ansigtet. — Jag söker bekanta, älskade anletsdrag, sade han till italienaren, hvars förvåning ökades med hvarje ögonbliek och som med tilifredsställelse öfverlemnade sig åt intrycket af den närvarande stunden, i hopp att motgången en gång skulle tröttna att förfölja honom. — Pe stora, svarta, eldiga ögonen har ni al henne, och den hvita pannan .... sade generalen. — Låt mig se — den fina hakan är också er -.mors, fastän det lilla pipskägget vuxit öfver gropen, som miste finnas deri, — 1 öfrigt likna ni er far.