Aftonbladet – 28 mars 1845, sida 1

Timmarne framskredo trögt och oaktadt hans känslospänning kunde han knappast afhålla sig från att somna, ehuru han blott hade läppjat på vinet, som den gamle Pietro efter vanligheten inburit. Väggmasken pickade i väggen, den lättfotade råttan gnagde under golfvet, annars var allting tyst. Det måste nu snart vara midnatt, tyckte han, då ett annalkande buller plötsligt väckte hans uppmärksamhet, men det kom icke från förstugan och den yttre dörren; nej — bakom den lilla tapetdörren rörde det sg. Riglarne frånskötos och med sakta steg inträdde någon i rummet. Redan ville Alessandro stiga upp, Lauras namn var nära att sväfva öfver hans läppar, då han erinrade sig brefvet, knackningen, befallningen alt. liga, han dröjde derföre i samma stillning som han var och afvaktade med klappande hjerta en öm hviskning af den älskade. Den hemlighetsfulle påhelsaren blef några sekunder stående vid dörren; derefter hörde Alessandro huru det trefvade sig fram till sängen och huru en grof hand bördes slå på hufvudkudden. Ater följde en paus. — Det är förbi med honom! Gud förlåte!... jag hbunde icke annat. . mumlade en fremmande, djup, ihålig röst, som kom Italienarens bjerta att rysa. Derefter närmade sig de sakta, men tunga stegen åter till dörren; med säker band öppnade nattvandraren den och gick ut, utan att tillsluta dörren efter sig. Hvad var det?... Var Lauras plan upptäckt och tillintetgjord? .. Våldsamt reste Alessandro sig upp, fattade sin sabel och gick beslutsamt, och i afsigt att lösa gåtan, af det spökaktiga besö