Aftonbladet – 26 mars 1845, sida 2

pinan ett hjelp mig, Gud! och han Blir för andra gången skogvaktar Henrik. Nu öppnas ändtligen hans ögon och han finner hur dåraktigt det är att eftersträfva en annan lycka, än den idylliska, som han redan länge egt, men icke vetat nog värdera. Stycket är slut. Men hvarföre är det slut just här? är det derför. att. tomtebissen icke har fler perlor? — Det berättas en anekdot, hurusom Andersen, förrän pjesen var antagen till spelning, skulle uppläst den i något af de förnäma sällskaper, der han var så plancerad); efter slutad lektyr frågade han värden på stället, sin högvälborne gynnare, hvad denne tyckte om stycket; jo! det är många förträffliga ting deri, men hvad det hela beträffar, vill jag uppskjuta mitt omdöme, tills de följande akterna också bli färdiga. Detta var af den höga herren svaradt i all oskuld, ty han visste icke att stycket verkligen skulle vara slut med de upplästa två akterna, men yttrandet är för öfrigt den bästa kritik, man kan göra öfver ifrågavarande drama, såsom teaterstycke betraktadt. Rung har skrifvit några musiknumror till Lykkens Blomst,, hvilka synas mig, med sina mindre anspråk, likväl uppväga hela hans stora musik till: p)Stormen. De kunna i sin art till och med ånses förträffliga. Mozarts Don Juan har gifvils ett par gånger på sista veckorna; Hansen i titelrollen är visserligen icke från spelets sida någonting märkvärdigt, men deremot från sångens högst berömvärd. En sådan tenör har dock Stockholms scen icke att erbjuda; deremot hafva hvarken fru Simonsen som: donna Anna, fru Rung som Elvira; eller fru Stage som Zerlina, presterat ens något oklanderligt, och i det afseendet kan Stockholms lyriska teater hålla hufvudet upprätt. Det påstås att Öhlenschlägers nyaste Pies: Spögelset paa Herlufsholm blifvit af teaterns läsekommitte förkastad. Man ogillar allmänt, och med mycket skäl, detta tilltag af ett tribunal hvars flesta medlemmar ingalunda äro kompetente att döma öfver en sådan författare som Öhlenscbläger. Han kan skrifva äfven medelmåttiga ting, det är, tyvärr, ingen hemlighet; men han är dock en skald, som åtminstone på grund af gaml