Aftonbladet – 26 mars 1845, sida 2

man: skulle nästan tro omedvetna poesi; -somr utlär sig fragmentariskt i alla denna författares arbeten; men det :hela tillfredsställer på intet sätt. Andersen är egentligen blott att betrakta som ett poetiskt barn, ingalunda som någon utbildad och i afseende på omdöme. och kritik. mor sen konstnär; deraf kommer att man alltid hös honom finner det genialiska och det rent af absurda, osmakliga, enfaldiga blandadt om hvartannat på ett öfverraskande sätt, och att hans poetiska ideer så sällan förmå bilda sig till något i artistisk mening genoinfördt och åfslutadt. Så äfven här. Andersen bar haft en idd, som vis serligen ej är ny, men i stället ofantligt sann, den att menniskan ofta har den sanna lyckan tätt bredvid sig, då hon likväl äflas att söka den långväga, eller med ändra ord, att hon härutinnan icke sällan går öfver ån efter vatten. Henrik är en välförsörjd och ärbar skogvaktare, som har sin lilla täcka hustru och ett alltför nåpet stycke barn, hvilket sednäre man vid ridåens uppgång har tillfälle imaginera sig i den vagga, som står utanför dörren till den trefliga skogvaktårhyddan. Henrik borde: således vara en nöjd och. lycklig menniska, men en inre. oro, här personifierad som en liten tomtegubbe;, drifver honom att önska sig något högre och förmer. Tömtebissen, som kan frolla, trampar sönder en perla och förvandlar derigenom skogvaktaren, efter dennes egen önskan, till den store skalden Evald. Detta är visserligen någonting ganska stort och rart, men Evald, med all sin poesi och allt sitt snille, är dock i djupet af sin själ en olycklig man; skogvaktaren-skalden tröttnar snart vid den glimrande herrligheten att vara ett geni, och han uttalar med ett hjerta, fullt af den bittraste sorg, det magiska ordet; phjelp mig, Gud! som åter förvandlar. honom till Henrik, rätt och slätt. Nu vill han i stället pröfva -på att vara en förnäm man, och, tomten gör honom, förmedelst brytande af en ny perla, till prins Buris. Ö, storhetens falska glans! Hån möter här de rysliga qvalen att sjelf få sina. ögon. utstuckna af den grymme konung Waldemar och att förlora sin älskade Kirstin, hvilken. med vilja dansas till döds. Åter aftvingar honom den dödliga själs