Aftonbladet – 20 mars 1845, sida 2

förra riksdag kunde jag för min del icke medgifva, att personlighetsprincipen verkligen låg till grund för det då ventilerade representationsförslaget. Jag får ännu bekänna, att jag icke vet hvar det land är beläget, der personlighetsprincipen tillämpas vid representantsvalen. Äfven fånen och fången hafva personliga rättigheter, men icke kunna de derföre hafva den här ifrågavarande politiska. Ifrån denna är ju hela den ena hälften af menniskoslägtet öfverallt utesluten. Der de allmänna valen äro som allmännast, der är det, om man ändtligen vill ha ett namn, väl egentligast familjprincipen, som ligger till grund för valrättens bestämmande. Namnet må nu låta huru som helst: säkert är, att man drunknade, genom att binda sig vid den stenen. Här i landet bar intet KonstitutionsUtskott gått djupare i betraktelsen, än ned till kommunalprincipen, om man så vill kalla den, komponerad med förmögenhetsprincipen. Det är också denna princip, som finnes vidhållen i den reservation Utskottets ledamöter af Borgareståndet bifogat betänkandet. Det är, enligt reservanternes förslag, icke menige allmogen, inhyseshjon och backstugusitlare inberäknade, som skulle komma att deltaga i distriktets val tili riksdagsman: det är endast socken-notabiliteterna, som på landsbygden komma att bli väljande. Man har mycket talt om, att distrikternas sittande emot hvarandra i riksförsamlingen skulle vara något ohistoriskt, något för alla våra organiska samhällsförhållanden, våra sedvanor och vår nationalitet alldeles främmande. Mig synes det endast alltför mycket bistoriskt, alt låta provinsprincipen ensam bestämma riksförsamlingens elementer. Det är just den svaga sidan hos de allmänna valen, i vidsträcktaste mening här i landet, att klassprincipen, alltjemnt varierad, har tillkommit just för att afleda och förmildra verkan af de annars alltför sträft emot hvarandra framträdande provinsintressena. Biskopen med 2 prester, 6 adelsmän och 6 bönder, biskop och lagman, eller biskop allena, med 6 af de tvenne sistnämde klasserna, eller lagman med 42 män se vi först såsom representanter i de särskilda provinserna. Sedermera, när provinsmöten stundom ersattes af riksmöten, kallade ju Konungen efter omständigheterna de klasser eller personer han för godt fann; dock i början utan uteslutande af dem som kommo frivilligt och på egen kostnad. Klasserna voro ju olika många, ifrån 3 till 6 eller 7; nya tillades och gamla uteslötos. Det är på grund häraf jag anser en återgång till distriktsvalens uteslutande i sjelfva verket vara en reaktion, en återgång tilll det som redan är för gammalt. Man hör från ett visst håll mycket ordas derom, att. hvad som företages för representationsförändringen bör befinna sig på nationel grund. De samfälda valen stå visst tillräckligen på nationel grund; det är icke den egenskapen som fattas dem. Deremot stå de på samma håll så mycket förordade stånden visst icke så mycket, som man. föregilver, på nationel grund: de äro till en betydlig del en utländsk importvara. Detta innebär, efter milt förmenande, ingen tillräcklig anledning, hvarken till deras bibehållande eller till deras förkastande. Jag bestrider nemligen, såsom ohistorisk, den förment historiska satsen, att allt som skall duga i ett land, det skall ha sitt upphof endast och allenast i nationen sjelf, eller bestå uteslutande af dess ingredienser. Ingen blomma eller ens rofva lär på det sättet tillkomma genom den jord allena, hvari den vexer: dertill lär hvarjehanda sol och vindar äfven behöfva tillkomma. För politiska produkter lära väl erfordras två faktorer: en nationel och en kosmopolitisk. A ena sidan får den väl hänga tillsamman med nationen, och å den andra med de öfriga nationerna, med den bildade menskligheten. Att en institution har någon likhet med andra länders är således icke ett hinder, utan snarare ett vilkor för dess antaglighet. Jag sade att stånden äro en importvara till betydlig del. Vår svenska adel, t. ex., icke är den vår gamla svenska adel, konungaslägternas medlems mar, Konungens huskarlar, som, icke deltogo i folkets öfverläggningar, emedan de icke voro män för sig, ehuru annars väl aktade och ansedde? Vår adel är ju dels tillämnad, dels tillkommen såsom en efterbildning efter utländska mönster. Presteståndet, det må vi väl veta att icke det är svensk uppfinning. Borgerskapet, såsom serskildt stånd, är ju hit infördt ifrån Tyskland, allraförst icke allenast ideen, utan äfven personalen. Hvem vet icke hvad de tyska köpmännen och de tyska manufakturisterne intill sednare tider varit här i landet? Det går således svårligen an att begynna med anno mundi 4, med eller utan Peringschöld, om män vill försvara vår närvarande författning. Vill man åter välja det motsatta bevisningssättet och försvara våra stånd med nödvändigheten att befinna sig på europeisk botten i hela denna fråga, så fruktar jag att detta icke aflöper lyckligare. Våra stånd befinna sig nu mera icke i denna mening på curopeisk botten. Ett adelsstånd, sådant som det svenska och med dess representationsrätt, finnes ju icke i något europeiskt land, med undantag af måhända något österrikiskt: Några tyska småstater, jag minns icke hvilka, som man för öfrigt åberopat hatva det icke: besittning al riddargods, representera li riksförsamlingen, är något belt annat, än må Isvenskt sjellskrifvet riddarhus. Ett prestestan leller borgarestånd eller bondestånd, ck för serIskilda kamrar, antingen för alla olen lt Lo vissa I politiska funktioners utöfning, är lika litet något Tenroneickt ee oo