den art, som förmådde höja sig i någon märkbar: mån öfver de närmaste föremålen, hvadan ock denna komposition, oaktadt dess öfriga förtjenster, icke har någon serdeles liflig färg. Dessutom tror ref. att det Tegnerska poemet bättre skulle ha lämpat sig till deklamatorium med instrumental-ackompanjemang, än till regelbunden sång, i synnerhet solo, ; som sällan är förenlig med den skildrande eller berättande stylen. Hr Gönthers jöng stycket medidet okonstlade, hjertliga uttryck, som här erfordrades, och gaf för öfrigt de mera markerade momenterna med lif och sanning. För instrumentalvirtuoser så väl som för sångare gifves svårligen en farligare probersten, än Mozarts kompositioner. Beethoven står oss, genom sin subjektiva rigtning, i allmänhet närmare än Mozart: i den förres musik uttalar sig en individueli, ehuru sublim natur, och det är det egna känslor och derigenom hos oss framkallar mäktiga sympatier. Beethoven talar, om vi så få uttrycka oss, i första personen; Mozart deremot i den tredje: Mozarts individualitet ingår aldrig i hans skapelser, och samma lugna klarhet, hvarmed de återspegla de mest olikartade och omvexlande karakterer, framträder älven i den genomskinliga symmetriska formen, i den enhet, som råder äfven der tankarnes mångfald år rikast. Denna allmänna, objektiva karakter hos Mozart är det, som gör uppfattningen och återgifvandet af hans musik till ett så svårt problem; en individuell och subjektiv, om än för öfrigt aldrig så snillrik uppfattning deraf blir alltid förfelad, ehuru den visserligen i många fall kan låta ursäkta sig. Hos en konstnär, hvilken såsom hr Stein, dokumenterat sig ega så vackra insigter i Beethovens och Hummels musik, skulle man imedlertid redan haft svårt att ursäkta en skef uppfattning af Mozarts; till vår stora förundran funno vi imedlertid att alls ingen slags uppfattning röjdes i hans föredrag af pianopartiet i den Mozartska G-moll-qvartetten. Hr Stein gaf det i samma styl, som man plägar spela bravurvariationer af Herz, ett potpourri af Liszt, eller något dylikt: helt och bållet törfelade tempi, helst i första och sista satsen, ett oupphörligt tempo rubato, som i Mozarts musik gör: en så vidrig effekt, ett meningslöst framjagande af passagerna, och derjemte fördubblingar af satser, dem Mozart skrifvit enkla — dessa voro de drag, som företrädesvis karakteriserade herr Steins spel vid detta tillfälle och tycktes visa huru litet han, oaktadt sin i öfrigt så betydande; talang, hittills lyckats förstå den största tonkonstnär som verlden sett. Dock, herr Stein är ännu en ung man, och man bör ej betvifla, att han framdeles på ett tillfredsställande sätt skall fylla det vacuum, som ännu röjer sig i hans konstnärsbildning. De medspelande i qvartetten, herrar Randel, dTAubert och Sack, utmärkte sig deremot ganska fördelaktigt genom ett smakfullt och omtänksamt återgilvande af den ofta förekommande trestämmiga stränginstrumentsatsen, genom delikatess i acceompagnemanget och öfverallt genom en verklig artistisk hållning, så vidt de ofvannämnde öfver höfvan forcerade tempi tilläto det. rg