SVE PA ARV BAKAR BRASAN OÖ EN d Oo RETT TESTERNA HERR ELVERS SOIREE. Den långa tid, under hvilken herr Elvers undandragit allmänheten njutningen af sin sällsynta talang, har ej minskat dess halt, ej förändrat dess vackra rigtning: man återfann med nöje den ljufva, tonfulla sången, de eleganta och säkra passagerna, samt den rena och stadgade smak, hvilket påtry ckte det hela prägeln af konstnärlig fulländning. Denna smak utgör, i förening med en lugn sjelfbeherrskning, ett hufvuddrag i herr Elvers konstnärsskap, och låter honom aldrig öfverskrida skönhetslinien; och sålunda är hans styl, i hvilken sfer den än må röra sig, alltid omgifven af en egen grazie, ett eget naivt behag, som vid intet tillfälle urartar till koketteri eller barnsligt joller. Den violinkonsert af Maurer (A-moll), hvarmed herr Elvers gjorde sin entree, egnade sig särdeles väl att ställa nämnde egenskaper i en fördelaktig dager. :Pjesen är, såsom kompositron betraktad, sångbar och hållen mindre i en lysande än elegant, eburit dock solid styl, och utfördes af herr Elvers med en fyllig, men mjuk ton, ren intonation och ett på en gång poetiskt och väl genomtänkt föredrag. För öfrigt gaf herr Elvers at denna konsert endast första allegrot och finalet; sistnämnde sats serskildt såsom soireens slutnummer. — Äfven i Maurers tripel-konsert (egentligen introduktion och variationer öfver den Dekanta romansen ur Joseph) för 2:ne violiner och violoncell, utmärkte sig hr Elvers, som jemte herrar Beer och Sack utförde denna pjes, på ett ganska fördelaktigt sätt. — En stormande entusiasm belönade hr Elvers för hans utförande af de Lafontska variationerna, hvari han, jemte sin vanliga delikatess, äfven ådagalade en högt uppdrifven teknik, ett betydligt välde öfver sitt instrument och framför allt en otvungen anspråkslöshet i användandet af denna förmåga, hvarigenom han försonade åhöraren med den i sig s elf något klena kompositionen. Bland aftonens öfriga nummer anmärka vi en qvartett ur Mozarts Cosi fan tutte, som sjöngs af fru Liedberg, mamsell Ström, herrar Strandberg och Wallin. Den konstrika stäåmföringen i denna komposition, den finess, hvarmed äfven de ringaste detaljer äro utarbetade, göra denna qvartett ganska svår att utföra på ett tillfredsställande sätt, hvilket denna gång också ej skedde: solopartierna gingo ofullkomligt, ensemblerna utan behörig sammanhållning och nyansering. Möjligen kan detta låta ursäkta sig genom bristande tillfälle att repetera pjesen tillräckligt, helst då den vid ett flyktigt påseende ej tyckes innebära några synnerliga svårigheter. Dessa äro ock af en helt annan art, än sångartister gemenligen äro vana vid, hvilket äfven kan ha förledt de utförande till att taga saken alltför lätt. — Bättre gick den vackra duetten ur Röfvarborgen (herrar Gänther och Wallin), eller egentligast den sednare hälften deraf; den första satsen togs något för fort, till skada både för karakteren och ensemblen. Hr Wallin bör vid detta tillfälle serskildt nämnas för de framsteg han gjort så väl i röstens utbildning som i föredraget, ehuru han ännu ej lyckats alldeles frigöra sig från det groteska, som märkas i hans tonbildning och föredragssätt. Fågelleken af Crusell är en gammal bekant, hvars enkla melodier och harmoniska form väl synas förtjena att räddas undan glömskan. För det offentliga föredraget synes den oss: imedlertid nog lång, helst då Crusells fantasi ej var ali