Aftonbladet – 19 mars 1845, sida 1

stammarne från Chinas gränser, figurer, som, uti sina vildjursfällar, med sina nomadiska vapen och med sitt långa bockskägg kring de föga menniskolika ansigtena, knappast tycktes tillhöra den närvarande tiden. Byinnevånarnes fasa nådde sin höjd, då den stränge generalen följande morgon lät i höga träd upphänga några Baschkirer, som blifvit beträdda med det brottet att under marschen hafva plundrat och misshandlat några bönder, samt då han på den Reekiska gården lät ett halft dussin af sina fusilierer för enahanda förbrytelse undergå ett obarmhertigt prygelstraff. Herr von Reck trippade orolig omkring 1 huset, blek som ett spöke, såg sig med skygga blickar omkring och hviskade till sin omgifning: Mod, mina barn! — allt har en öfvergång. Fyra dagar är ju ingen evighet. — Gör dem bara till viljes i allt — bättre är att bortgifva huden, än att nödgas gifva hela kroppen., Med synbar fruktan i sina anleten kommo damerna till middagsbordet och aflägsnade sig så snart de funno det passande. Snart sände generalen sina adjutanter bort med ordres, och nu befann den. skrämde värden sig allena med den objudne, föga angenäme gästen, som lät det herrliga Oportovinet ganska väl smaka -sig. Men med: förundran märkte dock Herr von Reek, att hans dryckeskamrat, så snart han såg officerarne och betjeningen aflägsnade, plötsligt förändrade både utseende och sätt att vara. Det barska, befallande krigarmaneret försvann och utseendet var icke hälften så grymt och frånstö tande som det hittills varit. v