Aftonbladet – 18 mars 1845, sida 3

hetsinrättning, till hvars förmån koncerten är arrangerad, och som derföre stannar i verklig förbindelse, icke blot hos de artister, hvilka deråt egna sina talanger, utan ock hos bvar och en, som bidrager till det afsedda välgörande ändamålet. NYA TEATERN. Läkaren, komedi i en akt af Scribe och Baijard. Ofversättning. Första gången uppförd den 14 Mars 1843. Herr Delaroche, köpman i Paris, lider af en svår, i våra dagar temligen vidt utspridd sjukdom — af dåliga affärer. Han får feberrysningar, då han tänker på vissa, förfallna vexlar, och känner svindel, då han i sin hufvudbok försöker balansera debet och kredit. Hans sömn är orolig och afbruten. Han drömmer emellanåt om huset J2 63 Rue Clichy. Hans dotter, mamsell Agathe, har redan länge med oro märkt sin fars indisposition; hon har mångfaldiga gånger bedt honom anlita någon läkare; herr Delaroche har dertill mumlat ett otydligt, undvikande svar, möjligen, att det enda arkanum, som här kunde bota, vore guldet, att den enda operation, som med fördel här kunde användas, vore försträckning. Imedlertid tar mamsell Agathe mod till sig. På eget bevåg skickar hon efter herr Darmentieres, för att konsultera honom öfver sin fars besynnerliga tillstånd. Herr Darmentieres har en mycket vidsträckt praktik, för hvilken det är oss omöjligt att här på stället fullständigt redogöra. Men vid tvenne af hans patienter, som, i afsigt att göra uppköp, infinna sig hos herr Delaroche och der sammanträffa med herr Darmentiöres, skola vi dock något närmare uppehålla oss. Den ena är misstriss Berlington, en i Paris bosatt engelska entre les deux ages, — det vill alltid säga mera gammal, än ung. Hon är, liksom mängden af koketta damer, serdeles mnerfsvag, ständigt blottställd för hysteriska anfall, ytterst retlig för hvarje intryck, en flitig afnämerska af prinsens droppar och luktsalt. Doktorn har ordinerat henne en hel hop förnuftiga saker — alt icke dansa galopp, att icke tillbringa nätterna ute på supter, att draga sig tillbaka från verlden och dess bullrand? förströelser. Men misstriss Berlington ernar icke försöka det omöjliga — hon vill endast försöka, att, liksom Rom, vara förtrollande ännu i sina ruiner. Den andre af. doktorns patienter är misstriss Berlingtons nevö, lord Arthur, en af dessa splen-anfäktade engelsmän, som fransmännen aldrig tröttna att framställa på scenen. Han har, innan fyllda trettio år, redan fullkomligt uttömt lifvet och alla dess resursser — nu återstår för honom endast att skjuta sig för pannan, i ändamål, att; riktad med denna nya ännu återstående erfarenhet, få hålla silt intåg i ett annat, antagligen mera omvexlande lif. Hars beslut är, såsom han yttrar till doktorn, att resa om en timma. Doktorn ber honom dröja, men engelsmannen har brådtom, nästan som om han fruktade att få betala väntpenningar. Det återstår för honom i det jordiska endast tvenne förrättningar: att till sin tant, mi:striss Berlington, med hvilken han i all sin dag legat i process, öfverstyra det testamente, hvarigenom han — om ordet icke vore så fult, skulle vi säga, för att snäsa henne — insätter henne till arfvinge af hela sin förmögenhet, samt att slutligen hos herr Delaroche lyfta beloppet af en vexel på tiotusen francs, dem han ämnat anslå åt en gammal trotjenare bland sina domcstiker. Doktorn, som redan kännt herr Delaroche på pulsen och dervid spårat de osvikligaste symptomer till en verklig vexelfeber, vill gerna bespara honom en vådlig paroxysm, och vet att i ;å rörande dager för lord Arthur framställa sin. patients helsotillstånd, att denne, i förskräckelsen öfver skildringen, rifver sönder vexeln. Grosshandlaren blir genast något bättre; men lord Arthur vill, oaktadt doktorns böner, under intet vilkor afstå från nöjet att göra af med sig. Han begagnar till och med ett ögonblick af tillfällig ensåmhet för att afsända testamentet till sin tant. Då låter doktorn sitt sista batteri spela. . Han skickar mamsell Agathe på den sjelfmordiske lörlen. Nu visar sig, att de unga tu icke äro allleles fremmande för hvarandra. Lorden måtte a räddat Agathe undan ett par skenande hätar, i hennes ställe emottagit någon från etttak redramlande snölavin, i regnväder erbjudit henne Nn paraply eller öfvertagit repliken, då en hamnpus2 tilltalat henne på gatan — allt nog — tio ninuter ha icke förflutit, innan lorden är besluen at! gilla sig, i stället för att skjuta sig: Min af detta, mina damer! göra er ett begrepp om l Set RS PR IE ran da att