Aftonbladet – 17 mars 1845, sida 3

mödan att förlora ett ord på allt hvad den inne -Ihåller. Men då vi vilje tro att de fel, hvartil Iden gjort sig skyldig, måhända mera äro frukte , Jaf öfverilning och kortsynthet, än af elakhet oci t pligtförgätenhet — vi begagne den Konstitutio tnelles egna uttryck om en af våra mest ansedd: TI karakterer — så vilje vi sätta honom i tillfäll ,Jatt sjelf litet närmare betrakta sina förehafvanden tt) Den Konstitutionelle antydde nemligen sistl Fredag, såsom skulle Aftonbladet hafva gjort ho. nom orätt i den förebråelse för sanningslösa upp,gilter m. m., som förekom i Aftonbladet för : -JOnsdags i anledning af den Konst:s oanständig: .Jutfall emot riksdagsmannen Sahlström och någr: Jandra ledamöter i Bondeståndet. Detta kan sluItas deraf, att D. K. yttrar: ,Vi bedja AftonblaIpdet sjunga ut de der lögner — när få vi slippa att en gång se det ordet i Aftonbladets spalter I— skällsord och det ovett, vi ljungat emot IHr Statsekonomen. Vi tro, att det allt låter I,räkna sig, åtminstone har icke Aftonbladet draIpgit fram ett enda bevis på sin utsago. Det kunde, att döma af denna mening, vara Jen möjlighet, ehuru vi förut ej anat det, att den Konstitutionelle sjelf icke förmärkt, till hvilken betydlig mån han i vissa delar af sin polemik förgått sig medelst besinningslösa och obevisade tillmälen af den mest grofva art mot medborgare af en fullkomligt obefläckad både enskild och politisk karakter, och af denna orsak skole vi, till uppfyllande af hans begäran, gå honom tillhanda med några af de begärda upplysningarna. Vi göre det så mycket hellre, som vi med nöje erkänne, att då vi i början af Februari fästade dess utgilfvares uppmärksamhet på åtskilliga sanningslöst framkastade uppgifter mot Aftonbladet, hade han verkligen för ögonblicket den rättsintheten att vidgå det han yttrat sig orättvist. Kunde de facta vi nu hafve att framlägga medföra samma goda resultat i afseende på Den Konstitutionelles handlingssätt äfven mot alla andra, så vore en förmån för honom sjelf ostridigt dermed vunnen för framtiden, och han skall då. sannolikt en gång hålla oss räkning derför: Det blefve dock härvid alltför vidlyftigt att fördjupa sig i hela den massa af kalomnier, som Den Konst. tid efter annan under loppet af hela riksdagen utstött emot vissa ledamöter af Bondeståndet, och hvilka för menskliga ögon icke kunna synas hafva haft annat ändamål än att åstadkomma split och förargelse inom detta stånd — vi säga dock icke att det varit Utgifvarens afsigt, utan tro fastmer att han i det fallet varit sufflerad af någon mera beräknande, som stått bakom honom osynlig för publiken. Vi stole hålla oss blott inom de sista fyra veckorna. För att resumera den sak, hvarom nu egentligen är fråga, erinras att vi i Aftonbladet för sistl. Onsdag påpekade ett par uttryck ur en i mycket ohyfsad ton skrifven artikel i Den Konst. emot riksdagsmannen Sahlström, och tillika anmärkte, att man i längden icke slår sig väl ut med bara lögner, bara ovett, bara skällsord. Vidare erinras, att vi förebrått den Konst. att utan skäl och utan anförande af verkliga facta hafva tid cfter annan framkastat mot såväl talmannen som åtskillige ledamöter i Bondeståndet beskyllningar för omsadling och förräderi mot tillförene yttrad politisk öfvertygelse, samt att dessa beskyllningar varit gjorda ingalunda tillfälligt och i förbigående, så att de kunde betraktas såsom ett ögonblickligt förhastande, utan i en ständigt fortsatt följd af artiklar och med en bitterhet, ja ilska i tonen, som nogsamt bevittnade ändamålet vara att nedsmutsa de anfallnes politiska karakter och utställa dem inför allmänheten såsom ovärdige att vara allmogens represensanter. Detta påstående är det nu som Den Konst. sjelf tyckes hafva funnit grundlöst och förnärmande. Ingenting är derföre billigare, än att han får svart på hvitt. — Se här några skäligen talande verifikationer: Uti JE 43 för den 24 Februari yttras om talmannen i Bondeståndet Hans Jansson, med anledning al en föregående artikel om Bondeståndet ! i Götheborgs Handelstidning: Hvad förf. säger om Hans Jansson, underskrifva vi till alla delar. Vi började redan vid förra riksdagen tänka ett och annat om den mannen, då han, just som de vigtigaste frågorna pskulle afgöras, behagade lemna ståndet och hufpvudstaden på permission, hvilka misstankar vid denna riksdag fullkomligt bekräftat sig. Vidare: Han är icke, såsom G. H. säger, konunpgamaktens ödmjuka tjenare; utan ministirens pslaf -... Mannen är förändrad, detär säkert. Vi underställa utgilvarens af Den Konstitutionelle egen urskillning, i fall han eger något omdöme och något begrepp om hvad ord och skrift betyda, huruvida man redan från dessa yttranden kan draga någon annan rimlig slutsats, än att D. K. vill framställa Hans Jansson såsom en öfverlöpare från de åsigter och grundsatser han förr såsom riksdagsman tillhört, och om icke tillvitelserna i detta hänseende äro af en så kränkande art, att ingen man af heder framställer dem utan alt ojäfaktiga bevis kunna vidfogas. Och hvilka iro: då dessa bevis? Jo, märk väl, läsare, det ir — att Hans Jansson vid ett tillfälle under örra riksdagen hemreste på permission. Fade nu Den Konstitutionelle det ringaste vårdat sig om grannlagenheten emot en aktningsvärd repreentant, så hade han lätt kunnat blifva underrätad, att anledningen till denna korta permission, om Hans Jansson, lika med många andra riksdagsnän, då begagnade, var för honom enskildt ganska rt. MEN — mm rr -— mA m mu oo