Aftonbladet – 17 mars 1845, sida 2

BLICK TILLBAKA. Riddarhuset, alltid ridderligt, har uppträdt som öskuldens försvarare. Det har, åtminstone för ögonblicket, skänkt tak öfver hufvudet åt det stackars utsatta representationsförslaget. Presteståndet, alltid förbarmande, synes i hufvudsaken ha tagit den lilla till godo; men, liksom Ridderskapet och Adeln, önskat få henne lindad litet hårdare. Borgareståndet deremot har, med en rädsla för småbarn, som ofta vidlåder affärsmän, stött ifrån sig den späda oskyldiga, och förklarat sin förkärlek för en liten börsens uppföding, som äfven mot bönderne sträckt sina små armar, men af dem blifvit befunnen sakna tillräckligt med reform, för att göra skäl för namnet. . I dess ställe har Bondeståndet, som sin egen, adopterat en stor, stark, groflemmad pojke, hvilken kommissionsvis blifvit af någon fiffig karl öfverlemnad åt riksdagsmannen Bengt Gudmundsson, men den der troligtvis råkar i alltför liflig kollision med sina projekterade syskon, för att alldeles på egen hand kunna slå sig igenom. KonstitutionsUtskottet har ett svårt problem att lösa. Det måste föda, så snart det faller Rikets Ständer in att bli fäder, och icke nog härmed — afkomman måste likna samtliga sina pappor. Hos den lilla blifvande arfvingen måste det sednaste representationsförslagets allvarligt byråkratiska drag förenas med reformvännernas moderat frisinnta uttryck och med Bengt Gudmundssons botten-ärliga radikalism. Det måtte, med Försynens nåd, bli en alltför liten söt gossel... Hvad han skall bli kysst och klappad af samtlige sina fäder, då han en gång, i nya kläder, återskickas till Riddarhuset och Rikets Ständers hus