Aftonbladet – 17 mars 1845, sida 2

Huru hvar och en skall känna igen sig sjelf i denna märkvärdiga produkt af ömsesidiga antipatier, af skarp radikalism och kärf konservatism! — Sedan en dylik sammanjemkning lyckligen gått för sig, återstår, för att nå fullkomligheten, -endast att sammanjemka eld och vatten. Det är besynnerligt med oss svenskar. Redan den store kung Gösta skyllde oss, på grund af mångårig erfarenhet, att vara ett oenigt folk. Splittring har, historien igenom, hört till våra arfsynder. Några andra tider, än parti-tider, ha icke gått fram öfver Norden. Och ändå vurma vi på föreningar — föreningar till nykterhetens, till vexelundervisningens befrämjande, till boskapsaflens förädlande, till kapplöpningars anställande. — Frimureriet, Par Bricol, Svea-orden, Thalia och Timmermännerne göra ypperliga affärer; — men med Hela denna mängd af föreningar finnes ändå ingen enighet. Minst — detta ord har blifvit betydelsefullt, sedan en riddarhustalare yrkade, att öfra kammarens ledamöter skulle utses minst på lifstid — minst borde hvar och en hålla ihop med sig sjelf, icke om Måndagen bittert bekämpa sina egna Söndags-åsigter; men, huru härmed kan vara funtadt; lemna vi åt vissa Stånds annaler för den förflutna veckan at förtälja. Sedan Läkaren nu, efter trenne representatiorier, hunnit blifva hemmastadd på Kongl. svenska scenen, har man allt möjligt skäl att hoppas inträdandet derstädes af ett bättre samtids-tillstånd, än tills dato varit förhållandet.; Läkaren har utan tvifvel sina arkana emot alla slags indispositioner, mot lynnets, så väl som fysikens, och hans goda sätt med patienter hafva vi redan haft tillfälle erfara. Snart skall det icke mera finnas någon hes stämma vid Kongl. teatern, intet bröst, hvälfdt till tempel åt sångens gudar, skall lida, och sendrag icke hemsöka något ben, vigdt åt Terpsichore. Kanske skall till och med teaterläkaren på stat kunna indragas, då Läkaren på repertoiren kommit i fart -med sina underkurer. Imedlertid ser man hvad täflan gör. Knappt hade Kongl. teatern fått sig -en läkare, förrän den Nya älven förskaffade sig en dylik, fastän i något mindre skala. Hvar fogel sjunger efter sin näbb. Om Kongl. teaterns Läkare skulle man, om man ville vara litet satirisk, kunna säga, att den liknar en profkarta, sådan som större industriidkare pläga skicka ut på sina tillverkningar — der finnes tragedi, komedi, fars, vådevill, operett, melodram, balett; der fattas endast fyrverkeri och I konstridning. Nya teaterns Läkare deremot praktiserar uteslutande i komedien. Han är en af de alltid välkomna missionärer, som herr Scribe et komp. från sin stora lustspels-anstalt i Paris skickar ut kring verlden. Då imedlertid hvar och en af de begge läkarne har sin strängt åtskiljda praktik, hindrar oss intet, att önska dem båda en i förtjent framgång. å Kölden och tiggeriet hafva några dagar varit i tilltagande. Med den infallande skymningen, med termometerns vid denna tid vanligen fallande gradtal under fryspunkten, smyga de arme bettlarne fram ur sina gömslen, för att, måhända af polismånskenet, skymdaundan polisen, i ett ensligt gathörn anropa de förbigåendes barmhertighet. Kanske finnas bland dem menniskor, hvilka betrakta som ett minne för lifvet, att en gång hafva ätit sig mätta, som äro rof för en evig hunger, — från det ögonblick ett sinadt modersbröst för första gången räckes dem, intill det, då, på ett hospital, som ändtligen förbarmat sig, de med Istelnade läppar emottaga nattvarden. Det ligger någonting på en gång hemskt och rörande i dessa bleka, skygga gestalter, som med-en ängslig åtlbörd framsträcka sina darrande händermot en väntad, ofta förgäfves väntad, allmosa. Sambället ser sig tvunget att bygga dyra fängelser åt våra mördare, våra rånare, våra förfalskare, våra tjufIvar. Vore det då icke mera lönt att försöka bygga en mur emellan eländet och brottet? Ty hvem står mera fruktansvärdt nära frestelsen och lalltså nära brottet, än en dylik förhungrad, fryIsande, eländig usling, med trasor till kläder och, i; nödfall, snö till föda. Om han, i ett förtviflans ögonblick, besinningslös af hunger, skulle förgripa lsig på sin rika nästas egendom, om han, för att Jen gång känna sig mätt, förde till sina läppar nåIgra smulor af dennes öfverflöd, hvem vågar kasta Tförsta stenen på honom, hvem kan stiga fram och säga: jag, i hans ställe, skulle vetat. beherrska I mig. Vi veta ganska väl, att en sådan mur icke är Tätt att uppföra, och icke kan blifva färdig på en Idag, emedan det fordras att alla förståndige och lvälsinnade medborgare skola allvarligt arbeta der-Jpå med gemensamt bemödande. Eller, för att tala utan bilder, det behöfves att sammanlägga -lall den omtanka, som erfarenheten och välviljan för medmenniskor kan åstadkommay för att sätta hvar och en i tillfälle att. ärligt förtiena sitt upI Ipehälle. Men man kan åtminstone icke för ofta . upprepa, att orsaken till brotten merändels, i tre ; lfall af fyra, förskrifver sig från brist och elände, från köld och hunger. Oftast äro brottet och