Aftonbladet – 15 mars 1845, sida 1

skull älskade jag lifvet, mig sjelf älskar jag högst huru kunde då någon menniska på jorden, vor han än tio gånger konung eller kejsare, gälla fö mig så mycket, att jag någonsin -kunde göra mi det besväret, alt sjelfmördande qvälja mig öfve honom? — Afven har du häruti varit min lär aktige elev, Antonia, och du bör tacka mig, t skolan har synbarligen väl bekommit dig. Vå resa till staden var väl beräknad. En slagtrin här i närheten syntes oundviklig. Hette det byn, att herrskapet var bortrest, så förblefvo oc! dörrar och fönsterluckor tillslutna; sålunda und veks påhelsningen af förbiströfvande militärer ocI alla marodörer afhöllos härifrån. Segrarne had ej tid att uppehålla sig med dörars uppbrytande de flyende ännu mindre; och skulle ock det högs möjliga fallet af ett inbrott och en plundring eg rifffl, så besparade vi oss åtminstone smärtan a dess åskådande. — Nu hoppas jag, att du beröm mer min vishet, Antonia. — Och dessa tankar, dessa föreställningar ba du inom dig och kunde dock qvarlemna Laura: frågade frun, med en förebrående blick. — Någon måste väl qvarstanna, svarade hen von Reek med likgiltig min, annars kunde jt domestikerne sjelfve spelat plundrare och Pietrc är för gammal, för blind och för styf till ätt vara guvernör. Laura är slug, och lika besvärligt, ja — kanske skadligt, som hennes sällskap vari! oss i residensstaden, hvarest hennes vackra figur endast skulle ådragit oss en hop sprättars och fjeskars uppmärksamhet, lika så nyttig kunde hon, i nödfall, vara här hemma. Å, en sådander Bramarbas till hussaröfygrste blir genast ett lamm, om