Aftonbladet – 11 mars 1845, sida 2

flyktige, tjugo till antalet, omgifna af ett stort antal kungliga trupper; två stupade, resten tillfångatogs och fördes till Cosenza. Nio af dem blefvo skjutna och dogo som helgon. En af dem, Attilio Bandiera, hade den 24 Maj skrifvit till mig, straxt efter det han satt sin fot på Corfus brittiska jord: Förlitande mig på engelska postens välkända r:alighet, kan ni nu skrifva till mig i mitt eget namn. Sådant är förhållandet. — Låt hvarje rättskaffens engelsman lägga handen på sitt hjerta och döma, hvilken del af indirekt delaktighet han vill lägga dem till last, som lemnade första upplysningen. — Jag förblifver, 0. s. V. Josef Mazzini.n nr dr Fara rt gr angr — Underrättelserna från Norge äro fullkomligt tillfredsställande i afseende på Kungliga familjens välbefinnande. H. K. H. Prins Oscar var helt och hållet återställd till helsan och hade flera gånger varit ute. Den 3 dennes höll Il. M. Konungen svenskt statsråd. Den 4 hade D. M. Konungen och Drottningen jemte D. K. KH. Kronprinsen, Prinsarne Gustaf och Åugust samt Prinsessan Eugenia intagit middag hos öfverhofmästarinnan, fru grefvinnan Wedel Jarlsberg, på dess sätesgård Bogstad, 4 mil från Christiania. — Enligt underrättelser från Carlsruhe, har Storhertigen af Baden låtit till H. M. Konung Oscar öfverlemnma dekorationerne af Badiska ordnarne Fidelitas och Zähringer Löwe. — Med afseende på underrättelsen att Rikets Ständers beslut angående arfsrätten redan blifvit remitteradt till högsta domstolen, berättar Dagligt Allehanda ytterligare i dag att samma beslut äfven blifvit i högsta domstolen föredraget och lemnadt till cirkulation mellan ledamöterna, som denna gång äro herrar justitieråden Isberg, Bredberg, Nyblzus, Nordenstolpe, grefve G. Sparre, grefve Snoilsky och af Rolen. Då frågan vid sista riksdag var utställd till högsta domstolens utlåtande, blef Rikets Ständers förslag tillstyrkt af justitieråden Bredberg, Engelhardt, Backman och Nordenstolpe, men afstyrktes af justitieråden Stråle, grefvarne Snoilsky och Gustaf Sparre. Den sistnämnde grefven inskränkte sig likväl dertill att icke för närvarande tillstyrka,, emedan han icke ansåg det då ännu kunna bestämdt antagas, att lagförändringen vore allmänt önskad. Då man betraktar sammansättningen af den division af högsta domstolen, som nu bör afgifva utlåtande i denna fråga, kan man ej finna det osannolikt, att bemälde domstol nu möjligen kommer alt afstyrka, hvad den vid förra tillfället tillstyrkt. — ÖOfverdirektörsembetet vid generallandtmäterikontoret har den 28 sistl. Januari utfärdat ett cirkulär med föreskrifter i afseende på landtmäteriexamens undergående. Anledningen dertill uppgifves vara, att det ofta inträffat, att ynglingar, som anmält sig till landtmäteriexamens undergående, ehuru försedde med vederbörande gymnasiilärares intyg om nöjaktiga kunskapsprof, likväl mer och mindre saknat de kunskaper i grammatik, historia och geografi, som för inträde, såsom elev i landtmäteristaten, fordras. — Kongl. sekreteraren Ingelmans döda kropp bar i går eftermiddag blifvit funnen i strömmen vid Slottsbacken, nära Gustaf III:s byst. En skeppare på en vedskuta upptäckte den der, och sedan den, med politiets tillhjelp, blifvit bragt till bårhuset under rådstugan, igenkändes den der med visshet af flera den aflidnes bekanta. Allt hvad Ingelman veterligen burit på sig den dagen han försvann, ur, ring, papper och pengar, återfanns, och något tecken till våld å hans kropp har ej heller kunnat upptäckas; man har således all anledning alt antaga, att han genom våda omkommit och att det varit han, som, enligt berättelse, fallit i strömmen från trappan vid Rosenbad. — Norska tidningen Den Constitutionelle af d. 7 dennes innehåller en tillrättavisning i afseende på Morgenbladets uppgifter, angående Olof den Heligeshjelm och sporrar, af innehåll, att Trondhjem är 4567 ke blef hemsökt af Svenskarne, och att en Johan Siggesson Sparre aldrig anfört något anfall mot Trondhjem, men väl att ett tåg mot Trondhjem är 1564 verkställdes under anförande af Erik XIV:s kammarjunkare, Claude Collart, en ung, oeriaren Fransmany, som blef med stor mansspillan tillbakadrifven. Johan Siggesson deremot företog är 13567 ett härjningslåg i det Söndenfjeldske, hvarvid staden Hammer b:ef uppbränd. D. C. anser för sannolikast, att ifrågavarande hjelm och sporrar aldrig tillhört Olof den Helige, och åberopar, som stöd för sin förmodan, en utmärkt Norsk antidqvaries omdöme, De långa och med stjernor försedda sporrarne äro nemligen af ett slag, som först blef brukligt i 43:de seklet, således långt efter slaget vid Stiklestad, då korta, knappt öfver en tum länga spetsar nyttjades; ej heller svarar hjelmens form till den, som, enligt underrättelserne från samma tid, då begagnades. Hela salen anses med få ord hafva sitt ursprung i nägon Svensk sägen eller folktradition. (P. 0: I: T.) . — Uti Allvar och Skämt meddelas följande utdrag af ett bref från Östersund, dateradt den 4 dennes: Du vet kanske icke, att vårt borgerskap har den egna rättigheten, att till sin styresman eller ordförande i municipal-styrelsen vilja den af stadens invånare, till hvilken de hysa förtroende, utan afseende på stånd. Att de icke utan urskiljning begagna denna rättighet, bevises leräf, att vid det val till ordförande, som för unsvefär 44 dagar sedan verkställdes inför länets