Aftonbladet – 10 mars 1845, sida 2

njutning alstrar kallsinnighet — om ej värre — för de rätta ledstjernorna genom lifvet. Kunskapsoch njutningsbegären stegras jemnt, mättas aldrig; och då det så högt prisade vetandet, slutligen, visar sig otillräckligt, när de på inbilladt värde och oafbängighet beräknade planerne för en framtid af njutning, makt och rikedom, slå felt; när de svindlande luftslotten ramla: då står den förut öfvermodige utan tröst, liksom utan undergifvenhet, förtviflad, och ett lätt rof för lasternas och brottens lockelser. Medgifvom derföre, att en vida högre grad af uppmärksamhet, ihärdighet och kraft erfordras nu af väktarne öfver allmän ordning och skick, än fordom i de, nu hånet prisgifne, så kallade menlösare tider. Edert så enhälliga val, herr borgmästare, bevittnar att denna sanning äfven här gjort sig gällande; ty det är åt Edert kända allvar, Eder upplysta och lugna verksamhet, förenade med domarens stränga rättvisa, som vården af ordningen och säkerheten inom vårt samhälle af de väljande blifvit anförtrodd. Måtte till Götheborgs båtnad, och till Eder egen tillfredsställelse och trefnad, den plats J nu, herr borgmästare, gån att intaga inom stadens styrelse, länge af Eder bibehållas! Edert nit, fasthet och kraft, Eder varma tillgifvenhet för vår stad, utgöra en säker borgen för den nytta vi alla af Eder tjensteutöfning hafve att förvänta. Men ovissare är sednare delen af min välmenta tillönskan. Visserligen lären J, herr borgmästare, äfven komma att skörda tillfredsställelse; men kanske icke någon annan än den, medvetande af uppfyllda pligter föder inom Edert eget bröst; ty utom Eder lära nog det qvästa sjelfsväldet, den kufvade sjelfrådigheten, den tyglade, eller bestraffade, lasten begagna misstydning, förtal och lögn, för att fördöma Edra åtgärder, uppreta passionerna emot Eder och störa det lugn och den trefnad, hvaruti den driftige tjenstemannen så väl behöfver återhämta de för andras väl uttömda krafterne. Framför allt vakten Eder att alltförmycket räkna på en varaktig och allmän tacksamhet. Folkgunsten har vindflöjens natur. Varen derföre beredd, att, vid hvarje kraftig, om än så rättvis ätgärd, sc egennyttan, tadelsjukan, afunden, ja kanske den låga hämnden så länge fortfara med ofta ansvarslösa, och ännu oftare oädla anfall, tills det antingen lyckats Eder, att, med lagarnes makt, tillintetgöra försöken, eller det lyckats anfallen att utslita Eder embetsmannaduglighet; ty är embetsmannens bröst ej kopparförhydt och hans nerver icke kabeltrossar, skall han, förr eller sent, vore han ock segrande, nödgas erkänna sig uttröttad, eller utnött i förtid. Men ju mera sann denna bild af värt nuvarande tjenstemannalif är, ju förtjenstfullare är ock den man som modigt och lugnt motser och dock beträder den bana på hvilken försynen satt honom att medverka till samhällets väl. Med den ädla föresatsen, att till ett sådant ändamål uppoffra de ljus och de krafter Himlen förlänat honom, antar han, med de tunga och hedrande pligterna äfven alla deras följder. Icke blind för deras obehag, bär han dem modigt banan igenom, och vid slutet skall äterblicken på det tillryggalagda skänka äfven honom ett och annat glädjande och tröstande minne. Han skall se månget mödosamt nedlagdt frö uppspiradt till herrlig vext: han skall tacksamt minnas den trogna handtryckning en och annan medborgare skänkt honom i motgångens och bekymrets stund: han skallse de strålande tre Svenska Kronorna ännu högburna på den sköld, som ej utan djup andemening, sattes i Götheborgska Lejonets ramar, och han skall vid banans slut icke ångra de manliga strider mot det onda och oädla, hvarigenom honom säkert beredes, af efterkommande, det tacksamma erkännande, som möjligen samtiden ej ville eller vågade uttala.p nu för tiden, så väl inom de förmögnare, som de arbetande klasserna. För 30 år sedan var det en ganska vanlig och nästan daglig händelse, när unga herrar, vare sig civile eller oflicerare, voro tillsammans i ett gladt ! gille, att de efteråt ej rätt kunde stå på benen under hemgåendet, samt att de rätt ofta förförde sig på andra ute på öppen gata. Sådant inträffar nu högst sällan, och anses alltid, om ej vanhederligt, åtminstone icke fullt anständigt. Samtalsämnena hvälfde sig den tiden mest omkring hästar, hundar och flickor, hvilket bland andra redan skalden Stenhammar karakteriserar på ett träffande sätt i sina skrifter. Nu finner man mycket ofta unga män, när de äro tillsammans, intressera sig för allvarligare ämnen. Vi tro äfven, att det den tiden spelades längt vildare än nu, att döma deraf, att man de sista 10 åren icke hört så mycket om dessa af spel och slöseri orsakade rymningar och bankrutter, hvilka under perioden från 1840—1824 drogo hela corpser med: sig 1 förderfvet. Huruvida religiositeten den tiden var större än nu, lemnas derhän, men om så var, så synes den åtminstone ej burit några utomordentliga frukter. Går man åter till den arbetande klassen, så är det lätt att näminna sig, det inom handtverksklassen då föreföllo många grofva slagsmål och andra brutala uppträden, synnerligen ibland gesällerna, och det är ingen tvifvel om, att en bättre andra hos pluraliteten af denna klass gjort sig rådande i afseende på så väl nykterhet, som andra lefnadsvanor. Att brottens antal det oaktadt förökat sig är ett beklagligt factum, men vid närmare under: sökning skall man finna, att detta sammanhängei med andra orsaker — de flesta tiliskapade unde den af herr grefyven lofordade tid — och att brotts: lingarnes största antal träffas inom de klasser, son äro, så att säga, öfvergifna af samhället, såsom kas serade soldater, afskedade tjenstehjon och stattor. pare, som sakna plats ech arbete, samt sådana per soner inom fabriksoch handtyerksklassen, som, jus derföre att strängare fordringar nu inom yrkena gö ras på arbetsflit och ett ordentligt lefnadssätt, hvar ken kunnat bibehålla sin plats hos mästaren elle få förtroende af enskilda kunder. Ett bevis härp ser man äfven i kriminalstatistiken, som utvisa at de oröfre hrottens antal icke är större i hufvud