Aftonbladet – 10 mars 1845, sida 1

RIKSDAGEN. RIDDERSKAPET OCH ADELNS DISKUSSION DEN 23 JANUARI, ÖFVER BANKOOCH LAGUTSKOTTENS FÖRSLAG TILL ENSKILDA BANKER. (Forts från JM 54.) Hr NORDENANKAR, Af dealternaiva förslagen emot den nuvarande lagen för privatbanksrörelsen öfverensstämde, enligt tal:s åsigt, det af frih. Raab uppgifna närmast med det nu antagna systemet. Skillnaden låg egentligen deruti, att invexlingssystemet skulle öfverflyttas till banken i Stockholm och i stället för den ansvarighet för möjliga förluster vid en oafbruten vexling, som nu kan drabba privatbankernas delegare, skulle desse blott komma att erlägga en viss ränta för hvad som öfverassignerades. Förslaget innebar, att privatbankerna skulle bibehälla sin sjelfständighet. Om privatbankerna icke skulle få fortfara i deras nuvarande form, skulle tal. lättast ingå på denna förändring, ehuru i den mån man minskar ansvaret för privatbankerna sjelfva, i samma mån antager lånerörelsen en mera stående form. Tal. tilltrodde sig ej bedöma, huruvida de beslut, som af tvä andra riksständ blifvit fattade, redan afgjort frågan, så att den egna sedelutgifningsrätten kunde anses vara för privatbankerna förlorad. Bankoutsk. blir i tillfälle att pröfva det ena försläget med det andra. I afseende på detaljanmärkningar vid detta förslag förena de sig med den, att åliggandet för privatbankerna att hos riksbanken göra insatser i silfver endast skulle vara ett chartek. Det kunde likväl gagna genom att inverka fördelaktigt på opinionen. Hr von Hohenhausen samt hr Rosenblad hade anmärkt den fluktuation, som åföljt privatbankernas rörelse och såsom exempel åberopat förhållandet i England; men tal. erinrade, att den obegränsade sedelrörelse, som eger rum i England, är för våra banker förbjuden. Väl hade, vid första stiftelsen af dessa inrättningar den ökade sedelutgifningen medfört stegring i priserna, men sedan en gång maximum blifvit ernådt, hade äfven privatbankerna varit i lag förbudna att utsträcka sig derutöfver. Man anmärker att privatbankerna hafva under den svåraste tiden indragit sin rörelse; tal. hemställde likväl och trodde, att åtminstone hr von Hohenhausen med honom delade den åsigten att, isamma mån som metalliskt mynt i banken försvinner, bör också lånerörelsen indragas, hvilket är ett oeftergifligt vilkor för myntvärdets bibehållande, och att privatbankerna iakttagit detsamma bör således snarare lända dem till beröm. Hr Hjerta, fortfor tal., har anfört att missnöjet med privatbankerna egentligen torde härleda sig dels derifrån, att de sökt undandraga sig det strängare ansvar, som lagen för bolag i allmänhet stadgar, dels derifrån att de sökt monopolisera rörelsen. För min del tror jag att missnöjet i landsorterna är mindre än i hufvudstaden, eller mindre än det ibland representanterna synes uttala sig. Det finner sin egentligaste grund, efter hvad jag trott mig finna, verkligen mest i afunden emot den stora vinsten, ty att man icke fullt erkänt bolagsansvarigheten, derpå reflekteras ej serdeles. Monopoliseringen är äfven af mindre betydenhet, om man besinnar, alt teckningen till privatbankerna varit fullkomligt fri, men begäret dertill så ringa, att uti flera banker den bestämda aktiesumman icke vid teckningen kunnat ernås. I skånska banken, der teckningen bestämdes till 4,500,000 Rdr, utgjorde den första teekningen icke mer än 4,200,000 Rdr. Åfven vid Smålands och Nerikes privatbankers stiftande, kunde icke, vid den första teckningen, aktiebeloppet fås fullt. Detta synes mig visa att den anklagelsen icke med skäl kan göras, att monopolisering egt rum. Detta visar också att landsortens kapitalister icke ansett denna rörelse så fördelaktig, att de derföre velat underkasta sig den dermed förenade risk. Annu mindre lära de, i min tanka, ingå derpå, om den solidariska ansvarigheten skulle fullt tillämpas, och ännu mindre om sedelvalörerne skulle så höjas, att vinsten förlorades. Vid fråga, om privatbankerna böra röra sig med egna sedlar eller med riksbankens, måste man söka utreda huruvida dessa b:kosedlar verka på riksbankenssilfverfond, likasom de voro derifrån utgifna. Denna mening är så allmänt antagen, att jag tror den förtjena någon närmare undersökning. Den öfverensstämmer visserligen icke med mina åsigter, Jag kan icke finna, att genom Privatbankerna en större silfvertillgång skulle kunna ifrån Riksbanken utvexlas, än som motsvarar deras egande riksmynt. Man säger visserligen att det är lätt, att för hvarje Privatbankssedel få riksmynt; jag medgilfver detta: men Privatbanksrörelsen fordrar, att när uttagning af en störe sedelmassa ur Privatbanken eger rum, så mäste äfven Privatbanken för sin säkerhet skul verkställa en motsvarande indragning af sin lånerörelse. Man antager vanligen förhållandet emellan Privatbankernas kassor och dess sedlar såsom 4 till 3. Om au en utvexling af Privatbankssedlar af t. ex. 4100,000 Rdr eger rum, så måste Privatbanken i samma män indraga icke aMenast dessa 400,000 ur sin egen lånerörelse, utan äfven 200,000 Rdr derutöfver, för att bibehålla samma proportion emellan! sin kassa och sina sedlar. Denna vetling kommer således att med endast 100,000 Rdr verka på riksbankens silfverfond, men med öfriga