Aftonbladet – 6 mars 1845, sida 3

— JENNY LIND. Den sista postens tidning från Berlin innehålla underrättelse om Jenn Linds uppträdande i Bellinis Somnambula, oc Preussiska Statstidningen lemnar härom följanc berättelse, hvilken finnes öfversatt i Sv. Miner! för i dag: Frågar man nu cfter orsakerna dertill, att ens dan Libretto kunnat i alla länder göra en så b stämd lycka, så ligga dessa, enär jemväl musiken t denna opera icke är ibland det bättre som Belli producerat, visserligen till stor del uti den omstä digheten, attSomnambulas parti haft den lycka att blifva uppfattadt och med hänryckande brav föredraget af några sångerskor utaf första rangen oc med curopeiskt rykte. Till dessa, hvilka förstått ot förstå att skeda guld utur slagg, har nu äfven säll sig Sverges ädlaste sångerska, den älskliga konstnä innan, som för närvarande firar uti vår hufyudsta så sällsynta triumfer, Jenny Lind. vEn af de behagligaste, mest konstbegäfvade: o fullkomligaste bland århundradets sångerskor, Ma bran, hade gjort sig till hufvudsakligt problem a föreställa Somnambula. Det välde, som hon geno denna produktion utöfvade på alla sinnen, hade n got förtrollande, något dämoniskt. Kort före sin dt sjöng hon i Aachen sömngångerskan, och vi voro di vittne till ett af henne med storm eröfradt bifal som icke eftergaf utbrotten af en mailändsk entht siasm. Malibran representerade uti Somnambula ti lika den brinnande, passionerade söderländskan, oc genom det glödande i känslorna och höjden af här ryckningen drog hon våldsamt med sig allt. Nu framträder här ett ödmjukt, sedesamt, blet nordens barn, uppfattar rolen uti en alldeles mo satt mening,.visar oss, uti alla nuancerna af kärle och ömhet, smärta och förtviflan, städse den fromm: öfyergifna landtflickan, men uti denna tillika det för klarade. väsen, uti hvars drömmar andeverlden spt lar, och så hinner Svenskan, som likaledes uppnå! konstens största höjd, på det enklaste och naivast sätt detsamma, som Italionskan genom de öfycrspärn daste moyenger och med användande af förtrolland konstgrepp lyckades att hinna. Det är det hemlig hetsfulla och underbara i konsten, att dess verka uppå väl organiserade naturer alltid blifyer densam ma, men formerna, under hvilka denna verkan ka istadkommas, äro oräkneliga. Vore denna opera lik rik uppå karakteristiskt sanna, som på melodiöst be hagliga numror; med andra ord, hade konstverke yftat konstnärinnan, i stället för att dennas uppgif var, att företaga experimentet i omvänd ordning, s skulle den njutning, som hennes fulländade sång alla delar beredde, hafva varit vida högre, D:lle Lin ir till den grad konstnärinna, i detta ords högst betydelse, alt man bör önska, det aldrig någon an nan musik må blifva henne förelagd till utförande in den som passar för denna rikt begåfvade flicka pirituella natur. Men, huru många förträffliga egen kaper Bellini än egde, så har han dock uti Som rambula blandat för mycket socker uti Hippokrenen nat och kärlek uttryckas här på samma sätt, oc aantilenerne gå, såsom ctt gammalt talesätt lyder vå samma trall es va 1: Oh