Aftonbladet – 6 mars 1845, sida 3

ett för jordegarnes ändamål erforderligt djup. — Denna åsigt syntes snart delas af parterne, och sam talet dem emellan började att erhålla den af mig åsyftade rigtning, hurusom derås rättegång kund genom: förlikning afslutas. Diskussionen härom för: des dock utan resultat i afseende på ersättningshe: loppet, hvilket var desto svårare att bestämma, som det jemväl skulle involvera löseskillingen för ofvan. berörde qvarnfall, hvarföre parterne syntes benägne att öfverlemna frågan derom till kompromissarier — Rätten sammanträdde ånyo eftermiddagen och emottog parternes förklarande, att de med hvarandra ingått förlikning, för hvilken andre grunder icke uppgäfvos, än att, å ömse sidor, man åtnöjdes med värderingssumman, den jordegarne, på sätt dem ålåg redan vid sessionens början aflemnat och tillåtit qvarnegarens ombud att lyfta. — Enskildt var jag visserligen öfvertygad att, äfven med inköp af oftaberörde qvarnfallet, en betydligt mindre löseskilling för qvarnen skulle blifva en följd af hennes bibehållandd med förändradt läge; men lika litet som det varit mig tillständigt att i protokollet intaga mina suppositioner derom, lika litet egde jag att föreskrifva, det, i händelse kompromiss hölls, statsanslag skulle begäras i förhållande till den löseskilling kompromissdomen kunde komma att bestämma. För rätten var och måste vara tillfyllest, att förlikning skett och att vilkor för densamma uppgåfvos, med hvilkas intagande i protokollet förrättningen var slutad. Mina åligganden såsom domare hade härmed fulländats och jag beredde mig till afresan. Inkommen i en annan, vid qvarnen belägen stugubyggnad för att hemta mina derstädes vid ankomsten aflaggda reskläder, fann jag samlade herr hofrättssekreteraren Witthoff, numerta afl. inspektoren Svanfeldt, fahnjunkaren Rudbeck och hemmansegaren Gustaf Johansson i Hyltan, hvilka tillkännagäfvo att de, biträdde af bruksbyggmästaren Petersson, voro sysselsatta med bestämmandet af löseskillingen för qvarnen samt att deras äsigter voro så delade, att de sågo sig nödsakade invälja en femte, hvilket förtroende de gemensamt lemnade åt mig. Jag fann icke annat hinder, vare sig af min redan slätade domarebefattning eller i öfrigt, att efterkomma deras kaljelse, än det jag anförde, att angelägna göromål påskyndade min hemresa; men ehuru kompromissrätten alltförväl kunnat, mig förutan, sluta sitt uppdrag, ty utom det att några af nämnden ännu voro qvar, fanns äfven i stugan en af kongl. hofrättens tjenstemän herr v. häradshöfdingen Drake, måste jag gifva vika för deras begäran. Min delaktighet i kompromissariernes dom och namnteckning under densamma blef deraf en följd. Lika litet för mig som för öfrige kompromissarier, så vidt jag vet, var det kändt till huru stort belopp anslag af statsmedel skulle begäras, och denna fråga låg helt och håliet utom deras uppdrag. Först nyligen sedan ryktet berättat att herr häradshöfdingen Ribbing hade att vänta ett anall af riksdagsmannen Joh. Samuelsson, gjorde jag mig underrättad och erfor att jordegarne, genom benälte herr häradshöfding, erhållit statsanslag i förhållande till gode männens och landtmätarens värdeingssumma. Att jordegarne haft skäl för och kunna rsvara berörde sin åtgärd, förvissar mig den omtändighet, att herr häradshöfdingen Ribbing stått i petsen förföretaget samt min, från allt tvifvelskiljda ifvertygelse derom, att af en man, sådan som herr näradshöfdingen, ett svekfulit eller ens tvetydigt förarande icke är eller får vara att förvänta. Men då jag icke i ringaste mån har att skaffa med bemälde werr häradshöfdings förklaring deröfver, hvilken ej ärer uteblifva, så återstår endast att tillkännagifva nin förväntan, att en laglig undersökning härom kall belysa riktigheten af de uppgifter jag nu medlelat. Jönköping den 28 Februari 1843. Joh. Fr. Exenman.