Aftonbladet – 6 mars 1845, sida 2

liten företagsamhet, efter profven på hvad dessa hanker redan, hafva förtjenat. och då det följaktligen icke är svårt att beräkna huru mycket sådana banker kunde gifva i afkastning, eller om vinsthegäret här skulle vara så litet, eller också så mycken harm uppstå öfver R. St:s beslut, om en förändring i nuvarande privilegierna, att kapitalisterna skulle blott derföre draga sig bort ifrån denna rörelse, eller låta sina penningar ligga räntelösa, eiler utläna dem heldre emot. hälften lägre ränta än de kunna förtjena, om de insätta dem uti ett sådant företag. Pågrund häraf är jag af lika åsigt med dem som önska att inskränka privatbankernas småsedlar, hvilket jag skulle vilja sträcka ända till valören af 20 Rdr Bko, eller samma belopp, hvilket utgör minimum för enskildas assignationer på RB. St:s bank; men på andra sidan önskar jag på det högsta, att privatbanker mätte få hyar som helst uppkomma under strängare vilkor i afseende på ansvarigheten, än de nu gällande, och att minimifonden må nedsättas, på sätt riksdagsmannen Gudmundsson föreslagit, till 200,000 Rdr Bko. Härjemte ber jag att få anmärka såsom en vigtig omständighet, att Utskottet icke genom redaktionen af 8 N måtte betaga enskilda banker rättighet till utfärdande af anvisningar och vexlar på viss förfallodag, samt slutligen och framförallt såsom ett hufvudvilkor för att undanrödja det missnöje emot privatbankerna, som hittills ägt rum, anhåller jag, såsom nyss sades, att Utskottet mätte genom cen förändring af närvarande lagförslag förverkliga den solidariska ansvarigheten, så att dessa bolag icke mer än andra svenska medborgare må kunna sätta sig öfver lagen. Grefye HORN, CLAES FRED.: Då jag begärde ordet, hade Hr von Hartmansdoriff ännu icke gjort den framställning, som sedermera af Ridd. och Adeln blifvit bifailen. Jag hade ämnat väcka Ridd. och Adelns uppmärksamhet på nödvändigheten af det sätt att gå till väga, som nu blifvit beslutadt. Jag har likväl sedermera hört den siste värde talaren mera utsträcka den deliberationsrätt, som syntes öfyerensstämmande med Hr von Hartmansdorifs yrkande, då Hr Hjerta gått vida utöfver den föredragna första paragrafen i betänkandet. Jag vill hålla mig stricte inom densamma. Det är svärt att öfver denna punkt, grunden för hela frågan om Pprivatbankssystemet, afgifva en röst, enär det för mig ännu är obekant hyad beslut Rikets Ständer komma att fatta rörande banksystemet i sin helhet, eller hyad beslut, som kommer att fattas i följd af BankoUtskottets inväntande stora finansbetänkande. Skulle, såsom jag förmodar, få eller inga beslut tagas, som i hufvudsaklig del komma att rubba det nuvarande sättet för Bankens rörelse, så kommer detta i min tanka att utöfva ett vigtigt inflytande på beslutet rörande privatbankerna. Att jag icke är någon fiende af privatbankssystemet, vill jag på förhand hafva äran att förklara; men jag nekar icke, att jag delar med många den tankan, att privatbankernas rörelse i många fall hafva framkallat det missnöje och den obelåtenhet inom landet, som nu söker att göra sig gällande. Jag tvekar icke att bevittna den missundsamhet, som verkligen spridt sig emot dessa bolagsrörelser, och dess monopoliserade vinster, hemtade ur den allmänna rörelsen och grundade på den allmänna förlägenheten ; men jag gillar icke den äsigt öfver grunden till denna missundsamhet, som af den siste värde talaren blifvit framlagd. Det är icke rätt, såsom jag tror, att framställa en parallel emellan den vinst, som kan göras genom grufvors upptagande, och den vinst, som kan beredas genom en kredit-rörelse, grundad, såsom jag nyss nämnde, på den allmänna förlägenheten, hvarigenom de samlade vinsterna direkt utgå ifrån de skuldsattas kassor. Om jag således antager, att missundsamheten kan hafva sin grund i de vinster, som utgå på grund af en nog hög räntefot i landet, så vill jag likväl tro, att missnöjet med privatbankerna har en ännu större orsak deruti, att de röra sig med sådant sedelmynt, hvilket verkligen såsom mynt i landet måste cirkuera, i brist på något annat, och derföre att detta nynts egenskap ovilkorligen måste vara att undan-! ränga Bankens sedlar. Den svårighet, som yppas ör de nödtvungna liqviderna i Bankens mynt vid katternas erläggande, tror jåg likväl innebär den ufvudsakliga grunden för den motvilja, som nu råler emot privatbankerna. Att undanrödja dessa skäl ill motvilja, tror jag böra vara det första föremålet ör en lagstiftning rörande privatbankerna. Jag skulle således, i motsats emot den tillstyrkan, om göres uti 4 af förslaget, vilja helt och hållet örkasta den tankan, att privatbankerna må röra sig ned egna sedlar. Jaginstämmer i detta fall hufyvudakligen med dem, som yttrat den åsigt att privatankerna böra förläggas af Rikets Ständers Bank, ch röra sig med Rikets Ständers Banks sedlar eller ned anvisningar på denna Bank, och tror ingalunda tt realisationens styrka undergräfves, derföre att erigenom skulle utsläppas i allmänna rörelsen en törre stock af Bankens sedlar. Sedlar må cirkulera hvad form som helst, så trycka de i min tanka ldeles lika på Bankens silfverfond, emedan när de indantränga den mindre stocken af Bankens sedlar r rörelsen, så verkar detta mindre beloppet så mycet mera på Bankoverken. Jag befarar icke mera ör realisationens bestånd derigenom att möjligen en törre sedelmassa skulle utgifvas på den större eller nindre silfverfonden, som finnes i Rikets Ständers valf, då nemligen denna sedelrörelse grundade sig å fullkomligt säker valuta och på sådane reglemenariska stadganden, som gjorde denna valuta åtkomig. Jag tror icke att det vore skäl, att i sådant all ens bestämma, att privatbankerna skola förse sig ned silfver eller göra någon liqvid till Rikets Stäners Bank i silfver, ty sådant skulle i min tanka ara blott ett chartel. Man skulle nemligen då omma att uttaga detta silfver ur Banken, för att it återbära detsamma, och genom ett sådant stadande införskaffas således icke ett enda lod silfver ill riket. Således kan jag icke tillstyrka denna ätärd. Skulle äter den åsigt, som jag yttrat om priatbanksrörelsens inrättande säsom en utgrening af likets Ständers Bank och den till följe deraf ökade örelsen med R. St:s Banks sedlar förfära någon, så innes det verkligen ett sätt att minska Bankens sclelstock i lånerörelsen, en ganska säker och verkam utväg, som säkerligen kommer att tagas i beraktande, då det så kallade finansbetänkandet-komner in till Rikets Ständer, nemligen att ifrån Banen harttava fastighetsbelåningen. Om hela den summo ALLO -— p— — —-— — rn AA —. —— VP