Aftonbladet – 6 mars 1845, sida 1

KORRESPONDENSARTIKEL. (Berlin den 49 Februari.) (Slut från gårdagsbl.) Våra Provinslandtdagar hafva öppnats den 9 Februari, i alla 8 provinserna. De propositioner, som Regeringen förelagt Provineialständerna, äro samtligen af ganska ringa betydelse; så mycket talrikare äro deremot petitionerna, hvilka ingått från nästan alla större städer i landet, om konstitution, tryckfrihet, 0. s. v. Detär ett eget skådespel, som dessa med jemnt stigande värma upprepade fordringar erbjuda, i trots af Konungens uttryckliga förklaring i Landidagsafskeden 418453, att han för framtiden alldeles undanbad sig dylika framställningar, emedan det icke tillkomme Proviocialständerna att begära hvad han. funnit för godt alt afslå, en gång för alla. Äfven i denna omständighet röjer siZ förhållandet hos oss: nationen visar sig mer och mer öfvertygad om befogenheten i sina fordringar: i form af ansökning ställer den sin vilia oupphörligt fram emot den on-kränkta furstens vilja: och när denne nu mera inselt, att han icke på längden kan hålla ut kampen mot folkets vilja, så kan man ej annat än prisa visheten i hans:beslut; men i sjelfva verket skulle en ganska måttlig and-1 för nationen i statsangeligenheterno, genom Riksständer, tullfredsställa majoriteten, äfven om det sålunda medgilna vore ofullkomligt. Hvad man tror si veta om innehållet af det uppsatta grundlagsförslaget, kan ej sägas vara särdeles mera än en utvidgning af de redan förhandenvarande ståndsutskotten, som derigenom bekomma den stolta titeln af Riksständer. En verklig folkrepresentation är dermed på intet vis ernådd; ridderskapet och adeln skulle blifva rådande, här som inom Provincialständerna, och de öfriga ståndens deltagande inskränka sig till medverkan vid lag stiftningen och till voterandet af statsanslag. Pressen skulle måhända -hugnas med någon lättnad, men tryckfrihet skuile ej förlänas oss. Vi fingo kanske utgifva tidskrifter mot borgen; men hårda bö ter och fängelsestraff skulle hota tryckfrihe!söfver . trädaren, och ingen jury, utan de vanliga köngl. domstolarne, bestämma öfver skuld och oskuld. Detta, säger man, är det väsendtliga af hvad som, i bästa fallet, kommer att beskäras oss, och jag tillstår att jag för min del, lika litet som mänglen af tänkande medborgare, skulle finna mig belåten dermed. Imedlertid skulle ändå mången anse sina amrpråk derigenom tillfredsställda för lång tid. Rhenländerna, Schlesien, det egentliga Preussen och Posen äro de provinser, som liftisast yrka på politiska framsteg. I den sistnämnda har i synnerhet den polska befolkningen .emligen häftigt uttalat sina anspråk. De Po