Aftonbladet – 5 mars 1845, sida 2

låter saken gå, och att nöden hufvudsakligen härrör af misshushållning. Ehuru jag visserligen icke delar denna åsigt, medgifver jag likväl att penningebristen icke bör afhjelpas derigenom att man utsläpper ett så stort antal Bankosedlar, som den andra sidan önskar, och att man icke sålunda bör öka tillgången till skuldsättning, skadlig för de enskilde och skadlig för realisationens bestående. — De ofvan framställda 2:ne äsigter stå imedlertid uti rak strid emot hvarandra. Den cna yrkar en ökad sedelstock, den andra yrkar, om icke en inskränkning, så åtminstone bibehållandet deraf vid dess nuvarande belopp. Det skulle visserligen finnas ett medel att lösa detta dilemma, nemligen att genom ett representativt mynt, som icke trycker på Bankens metalliska kassa, lätta rörelsen ä ena sidan, utan att på något vis blottställa realisationen och myntvärdets bestånd; ett medel, med fördel begagnadt i alla andra europeiska länder; men detta medel möter så många motståndare hos oss, att man svårligen än kan hoppas på dess antagande. Det enda medel, hvarigenom problemet skulle kunna lösas, vill man säledes icke begagna, och hvad står då att göra? Och att den restriktiva åsigten vill tillintetgöra privatbankerna, är naturligt. Deremot finner, jag det högst inkonseqvent af dem, som söka rörelsens utvidgande, att de, medelst reglementariska föreskrifter, sådane som de, att privatbankerna skola röra sig endast med Bankens sedlar, eller ock höja minimi-valören af deras egna sedlar, till ett belopp, som gör deras spridande i landet omöjligt, gå till samma mål, nemligen privatbankernas upphörande. Dessa banker hafva nu i omlopp en summa af 3,000,000 Rdr Bko utöfver de 2,000,009 Rdr Bko, som de äro förbundna att hafva i Bankosedlar. Jag vik hemställa: huruledes skulle dessa fem millioner kunna ersättas, om privatbankerna upphöra? Att draga in dem helt och hållet, och således minska rörelsekapitalet, som redan är nedsatt ifrån 30 till 23 millioner, med yttermera fem millioner, hvarigenom det skulle blifva nedsatt till 48 millioner, kan jag för min del icke tillstyrka, och skulle anse det i högsta grad vara skadligt för landets förkofran; att ersätta dem med Bankosedlar, kan jag lika litet tillstyrka, som Bankens silfverfond redan nedgått från 7 millioner till 3 millioner; man har således ingen annan utväg, än att bibehålla privatbankerna, under oktroycernas förnyande på visst antal år. Man har förebrätt privatbankerna, bland annat, den höga räntevinst, som deras aktieägare åtnjuta, men, mine Herrar, mig fägnar hvarje näringsgren, som prospererar, och när detta sker genom lofliga medel, som ingen kan neka här varit fallet, så synes mig att förebråc!se derför icke bör drabba dessa banker. Uppgiften på deras medelvinster har varit på 42 till 45 procent, kan vara rätt, men beror på sättet att beräkna det i bankrörelsen insatta kapitalet. Om man antager, att det insatta kapitalet blott utgör den tredjedel af det hela, som insattes kontant, har man sett att räntan varierar mellan 42 och 435 procent, men beräknade man dertill äfven de två tredjedelar, som äro hypoticerade, hvilka, om icke använda i privatbanken, skulle i annan väg kunna förräntas, så lärer den verkliga räntan icke stiga öfver fem procent. Sedan jag sålunda yttrat mig till fördel för privatbankerna, och yrkat deras bibehållande, medgifver jag likväl gerna, att flere bristfälligheter finnas i deras organisation, bristfälligheter, hvilka icke afhjelpas af det förevarande lagförslaget, som för mycket ingår i detaljer, upptager frågor, som icke höra dit, och försummar att upptaga andra, hvilka utgöra hufvudfrågan, såsom det egentliga sättet, på hvilket detta slags bankrörelse bör bedrifvas, hvilket i min tanka bör hufvudsakligen vara det Skottska banksystemet, hvilket, efter en lång erfarenhet, har lemnat de lyckligaste resultater.n Hr von HOHENHAUSEN, MICH.: Talaren hade icke bifogat någon reservation vid detta betänkande. emedan han fruktade för Rikets Ständers allenastyre!se af finanserna i afseende på bestämmande af i beloppet å de sedlar, hvilka ensamme få gälla som rikets mynt, och emedan han ansåg, att det fanns en möjlighet uti att man kunnat komma till något värre, än det visserligen icke rätt goda och nyttiga, som finnes i våra privatbanker och deras organisation. Tal. upptog derefter en del af de anmärkningar emot betänkandet, som i Ståndet blifvit gjorda. Diskussionen, sade han, började med ett stort loftal öfver våra privatbanker och dess rörelse. Jag instämmer deruti för så vida, att de hafva för sig väl skött sin rörelse och icke vållat någon kris genom underlåtenhet af att fullgöra sina förpligtelser att inlösa sina sedlar. Deremot hafva privatbankerna för det allmänna föranledt de olägenheter, hvilkas ofta inträffande uppkomst privatbankerna i England velat förekomma genom den derstädes nu sednast antagna billen. Uti de tider, då Riksbankens sedelstock är ymnig och då det är lättare för privatbankerna att utan stor kostnad behålla i sin kassa erforderligt belopp af riksmynt, så utgifva dessa banker lån på längre tider och i ymniga belopp, men sedan härigenom en allmän stegring i fastigheter och i varuvärden uppstått , och det recla myntet utströmmat , så vållas svåra kriser genom de indragningar i lånerörelsen, de nödgas yverkställa , emedan kostnaden af att underhålla en stor vexlingskassa i riksmynt vida öfverväger vinsten å den stora utlåningen, som då inskränkes, så väl till belopp som tid för lånens innehafa a a ne