Aftonbladet – 5 mars 1845, sida 1

MM på sitt ur, närmade sig derefter liket och sade ;Hvem är det? Är det en engelsman? FE fransman? Ar det någon som jag känner? Imedlertid hade stadens polisgevaldiger och gen darmeriets qvartermästare kommit till stället. De dröjde ej länge förr än de upptäckte ett dödand vapen, kastadt eller lagdt på möblerna i det rum der Sallior nyss förut varit inne. Det var er dolk, hvars skida träffades i andra ändan af sam ma rum: Några bloddroppar på bladet visade, al den nyligen varit använd. Dess form och dimen sioner svarade till alla delar med såret, äfvenson med det bål, som fanns i kläderna, Efter al hafva genomträngt västen och skjortan, hade vap net, snedt. uppifrån nedåt, från venster till höger och framifrån bakåt inträngt i bröstet till ett djuj af fyra till fem tum. En blodutgjutning inut brösthålan hade deraf följt. Sallior säger sig sakna all hågkomst af hvac om passerat. Dolken, den han igenkänner, skal 1839 blifvit tillvaratagen från en anländ engels. nan, såsom ett då förbjudet vapen, och hade selan dess alltid legat gömd under lås och nycke kontoret. Efter uppläsandet af denna anklagelscakt, förrdnar presidenten att första vittnet må inkallas. M:r Legros Devos, maire i Calais, vet ingening om saken. Han kan endast om den anklaades lefnadsförhållanden i allmänhet gifva hortom let mest vackra vitsord. Han har väl efter den lyckliga händelsen hört sägas att Sallior plägade fverlasta sig, men han tror dock, att detta påtående är en öfverdrift. Vittnet har icke mer n en -enda gång -sett honom något ankommen, nen aldrig drucken. Paillard de Villeneuve: Hvilka voro doktor horns vanor? Jag är ledsen att göra denna fråa, men den är nödig för defensen. Mir Legros: Jag kände honom icke, men han ade namn för att äga ett obändigt lynne, och anigs ofta vara drucken, j