Aftonbladet – 26 februari 1845, sida 2

loktorn och sällskapsdamen. Båda stirra förvånade ditin. Der står tydligen en operamaskerad Doktorn försäkrar att det icke ges någon bättr kur för ledsnad, än maskerader. Sällskapsdamer bedyrar, att aldrig känner man mindre, än p maskerader, bristen af sällskap. Vi finna således, då ridån går upp, hertiginnar jemte sitt sällskap på maskeraden: Vår eskulaj bar imedlertid för ögonblicket lemnat hertiginnal it sitt öde, troligtvis i ändamål att praktisera pi egen hand. Då stöter han plötsligen på en sor ill sin bror hofslagaren, som rest från landsor: ten till Paris, endast för att trampa i farbro derns fotspår och bli läkare, men detta oansed icke förrän nu kommit i beröring med den far broderliga famnen. Denna vill dock ej fullt öpp na sig för honom. Hertigens af Valois lifmedi kus tror sig icke böra kännas vid den unge ve terinäreleven, men går ändå nog långt i slägt kärlek att erbjuda honom respengar tillbaka til hemorten. Anbudet afslås med förakt och d båda fränderne skiljas i vredesmode. Hertigen af Valois — hvilken sympathi emel lan man och hustru! — har kännt ledsnaden Compicgne, liksom hans gemål i Paris. Han ila — hvilket, med all aktning, blir oss en verkli; gåta — på tre och en half timma till hufvudsta den. Han flyger — till-sin gemål, gissar säker läsaren — nej, till maskeraden, der han, med de muntra och djerfva äfventyrarsinne, som karak teriserar Fransosen, genast kastar sig in på in trigens slingriga bana. Han har fått ögonen p en förtjusande, blå domino, och fältherren, prin sen af blodet är i ögonblicket vorden en nyfiken tjufpojksaktig page, en ung, älfventyrslysten abbe