Aftonbladet – 26 februari 1845, sida 1

Nu hade militären formerat fyrkant omkring bålet och Jean Robert var med starka band fästad vid pålen, då en tjensteman framträdde och ippläste ännu en gång för honom dödsdomen och de åberopade paragraferna utur den så kallade svarta lagboken, hvarefter den kommenderande officeren gaf tecken att antända bålet. De begge bödelsknektarne fullgjorde befallnin3en, och inom ett ögonblick sprakade lågorne; men nu slet Jean Robert sina band, smärtan och raseriet fördubblade hans krafter, och med jettestyrka ryckte han hastigt pålen utur jorden och sprang med den ur flamfåorna. Ett fasans skri hördes från alla sido minga af åskådarne, ifitagne af panisk skräck, togo flykten, de eftersta störtade öfver de främsta, öfver allt skri, fiykt och förvirring, och sjelfva soldaterna stodo, bestörta öfver denna oväntade händelse, obeslutsamma, eller bortfördes af den påträngande menniskomassan. Midt igenom den flyktade Jean Robert. Men han stötte nu på en, söm icke vek undan eller flydde för Honom; — det war Francois; som orörlig, stödd på sin klubba, icke ett ögonblick vändt sina ögon från sin Victorines mördare och dödsoffer. Med lugn beslutsamhet och öfvernaturlig kraft fattade han frinegren, bar honom åter fram och stungade honom i det brinnande bålet, der snart de gnistrande flammorne betäcktae och förtärde honöm. Francois stod qvar till dess bålet var uppbruns net oth förkolnadt. Sedan gick han långsamt bort; och har sedan aldwig återsynts på Antillerna. En längtan fattade honom att öfvergifva för nom så olyckliga Domingo och att åtfFinda sitt hemland, Afrika, dit han, genom död ädte Galjfek omsotg och föranstaltande, rikligen bea gåfvad, spårt blef öfverförd. : SRUT.