Aftonbladet – 25 februari 1845, sida 2

rande Svenske och Norske Konsulns biträde, söka inhemta närmare upplysningar om förhållandet. Engelska korvetten Scout och Danska örlogsbriggen Mercurius hade äfven afgått till Cadix, likaledes i ändamål att om förenämnde sjöröfvare inhemta underrättelser. — Hans Maj:ts skonert VAigle hade fått ordres att segla till Mallaga. — Helsotillståndet å de utevarande fartygen var godt. (P. o. I. T.) — I en med sista posten hitkommen norsk tidning har fråga blifvit väckt att reklamera konung Olof den Heliges hjelm och sporrar, dem han burit i slaget vid Stiklestad, och hvilka fornlemningar nu befinna sig i Storkyrkan härstädes, uppsatta på ett utsprång från en pelare vidstora gången som leder till altaret. Dessa fornlemningar, hvarvid så många för Norge nationella minnen äro fästade, hafva fordom haft sin plats vid eller på konung Olofs kista i Trondhiems domkyrka, tillika med hans spjut, intill sommaren år 13567, då, uti kriget mellan Danmark och Sverge, under Eric XIV:s tid, en svensk ströfkorps, under öfversten eller generalen Johan Siggesson Sparres befäl, öfver Jemtlandsvägen inbröt i Norge, och vid återtåget medförde den omnämde hjelmen och sporrarna. Hjelmen är af jern och bär ännu spår efter att hafva varit förgylld, såsom Snorre Sturleson förtäljer, i sin berättelse om konung Olofs rustning i slaget vid Stieklestad. — Norska bladet Den Constitutionelle, innehåller, bland annat, i anledning af den Kongl. Familjens vistelse i Christiania, följande: Man blifver nu här så småningom förtrolig med de Kongligas närvaro, änskönt det första begäret att se och uppfatta bilden af de kära gästerna ännu är på långt när icke tillfredsstäldt. Hvar de visa sig offentligen, och det sker nästan dagligen. omringas ekipaget af en helsande folkmassa, och hvarje morgon bBittida, när Konungen och Drottningen företaga sin vanliga promenad i Palatsträdgården, är jernstaketetet utanför densamma uppfyldt af åskådande hufvuden. Härom dagen, då man af ryktet förnam, att de Kongliga första gången ämnade besöka theatern, voro avenyerna till biljettkontoren redan orm natten före den dag, spektaklet gafs, belägrade af köpare. Detta sammanlopp vid hvarje steg, som de Kunglige taga, kan visserligen under tiden synas dem besvärligt; men den omisskänneliga glädje, som folket vid dessa tillfällen lägger i dagen: under sitt fikande att, så ofta som möjligt, få glädja sig af åskådandet af sin älskeliga Konungafamilj, torde tilläfventyrs få anses såsom en ersättning för det besvärliga häri. Prinsarne promenera ofta ut i staden och dess omgifningar, civilt klädua och utan någon ledsagare. Man berättar, att denna vana skall gifvit anledning till följande rätt roliga historia: Kronprinsen kom en dag helt allena och klädd som annat folk upp till slottet och begärde att få se de färdiga rummen. Har de Billet? frågade uppsyningsmannen barskt. H. K. H. erkände, att han icke var försedd med något inträdeskort, men tillade helt saktmodigt, att han vore Kronprinsen, och att såsom sådan torde det vara honom tillåtet att, utan vidare omständigheter, bese sin tillkommande boning. Men den slottets herrligheter bevakande Cerberus lät detta svar icke imponera på sig, Kronprinsen! återtog han i en spotsk ton, tror ni intet jag vet huru Kronprinsen ser ut? Vill ni inbilla mig att Kronprinsen kommer hit upp alldeles ensam, klädd son annat folk? Nej, jag låter icke så Jätt narra mig, jag; var så god och visa er biljett , annars slipper ni icke in. — H. K. H. ansåg sig böra gifva vika för detta tjenstenit, och vände leende tillbaka. Nere på slottsvägen mötte han sina yngre Bröder och frågade dem, om de ämnade sig upp för att bese det inre af slottet, han kom just nu derifrån och fann det i hög grad värdt att beskåda. De unga Prinsarne följde hans uppmaning, gingo upp till slottets portal och begärde att blifva insläppta. Nu begynte åter samma scen med uppsyningsmannen, endast att dennes harm denna gången blef ännu starkare. Nu gick det för långt, mente han. Nyss var här en, som hade den oförskämdheten att ge sig ut för Kronprinsen, och nu ville hela verlden vara Prinsar. De Kongl. Bröderne måste begifva sig hem med oförrättadt ärende, men kanske mera roade af detta hinder, än om de verkligen fått se slottets halffär. diga rum. — Vi hafva,, tillägger Den Constitutio nelle, återgifvit anekdoten, sådan den allmänt be rättas i staden, utan att likväl vilja garantera des autenticitet. a — Red. har lemnat plats åt följande medde lande, som under mnevarande snödigra tid tord förtjena att tagas i öfvervägande: Följande, utur Jernkontorets annaler för år 18539