Aftonbladet – 25 februari 1845, sida 2

clubbor och yxor. Jean Robert var icke ibland lem. Jägarne eftersågo nu förnöjda låsen och flinorne på sina gevär och skyndade med stormande sorl emot sina offer. Men ännu hade de dem ej inom skottbåll, då rinegrerne, hvilka upptäckt sina förföljare, uppsåfvo ett förfärligt skrän och flydde. FHussa, hussa! hvinade det nu genom luften, hundarne flögo vindsnabbt efter de flyende, och hade snart uppnått och rusade in bland dem, såsom retade lejon. Maronerna värjde sig förtvifiade, men hundarne voro för många. De höggo de sönderslitande tänderna i de olyckliges ben och lår, och endast få af negrerne hade tid att aflossa sina bössor på de rasande djuren och sträcka några af dem till marken. Under tiden hade äfven jägarne framkommit och gåfvo nu eld från alla sidor på då svarte. — Rundt omkring ljöd skott, skrik, tjut, hundskall och dödsrosslande. Efter det rysligaste blodbad, derunder större delen af frinegrerne blifvit nerskjutne och sönderslitne af hundarne, föllo de öfrige ned och bönföllo om nåd; men de förgrymmade plantageägarne fortforo likväl att kallsinnigt skjuta på de värnlösa offren. Af tjugo återstodo endast fem lefvande; dessa blefvo nu bundna med tåg, medförda för detta ändamål, kopplade tillsamman och öfverlemnade, att af soldaterna transporteras. Efter en kort hvila, dervid truppen under skämt och löje öfverflödigt vederqvickt sig med