Aftonbladet – 25 februari 1845, sida 2

Hela karavanen stod såsom insperrad. De genom deras försvarslösa läge ytterst förbittrade soldaterne spejade efter någon utväg att vidare framtränga; men några nya skott, hvaraf ett genomborrade bröstet på en kolonist och ett annat krossade kinden på en mulatt, visade dem snart, att här icke var annat att företaga, än att återvända och söka omkringgå träsket. Också begaf man sig skyndsamt på återvägen, och företog tåget genom vildmarken, Klipporna på sidorne uppstego allt högre, den yppigaste, men tillika vildaste vegetation tram pades af deras fötter, och en brusande skogs ström forsade skummande ned i djupet emellar mimoser och höga pepparbuskar. Solen hade nått middagshöjden, då man, föl jande stranden af denna ström, ankom till er vidsträckt och mera öppen skogstrakt, till hvilker en bergsrygg på afstånd slöt sig. Då började på en gång spårhundarne sakt: morra och löpa oroliga fram och åter. . Maronerna!, hviskade jägarne, och verkliger såg man nu på afstånd föremål, som hade likhe med menniskor. Så tyst som möjligt, men med största skynd. samhet tågade man nu framåt, genom de höga vex. terna och i synnerhet betäckt af pepparbuskarne och de trädlika minoserna. Efter en stunds marsch upptäckte de verkliger beväpnade negrer, hvilka de genast igenkände fö) maroner. De voro alldeles nakna, och hade en dast mössor och korta skört omkring höfterna hvilka de sjelfva virka af sidenplantans tågor; — likväl voro de väl beväpnade med bössor, sablar