Aftonbladet – 25 februari 1845, sida 1

VV Mn MMMM nn brummade han, skakande på hufvudet. Ett lik qvarlemnade hon, äfven efter denna maronjagt; men jag håller mitt hufvud derpå — ett — som hon icke förmodat., Länge uppehöll ej denna händelse marschen. Snart Jåg en stenhop, som negrerne fram vältrat, öfver den döda och truppen rörde sig vidare. Under tusende svårigheter hade de ändtligen uppnått en klippdal, omgifven af groteskt öfver hvarandra upptornade granitblock, då natten inbröt och aftonstjernans ljus skimrade öfver den ödsliga nejden. I denna dal beslöto de uppslå sitt nattläger. Vakter blefvo utställde och midt i dalen en stor eld upptänd af torra grenar och kärrör, hvarvid aftonmåltiden tillagades och omkring hvilken alla lägrade sig i brokig blandning. Redan hade man ätit och de fleste sträckte sig, insvepta i sina mantlar, i det höga gräset, för att i sömnen bemta nya krafter till följande dag och endast några plantageägare och officerare suto ännu vid eiden, rökande sina cigarrer, i sarntal om de stundande äfventyrdn, då spårhundarne började blifva orolige, vädra i luften och morra. Redan hade de äldre maronjägarne blifvit uppmärksamme härpå, då en blixt flög genom :skogen och ft skott dånade i den becksvarta natten, hvilket iEtföljdes af ett anmat — och ett tredje, och hvaraf två män vid elden, sårade, störtade ull marken. i Maronerne! maronerne!, ljöd det nu från alla håll. Mpn uppsprang i största hast och förvirring och grep till vapen, under det flera skott föllo från åtskiNiga riktningar och åter igen två kolonister och en soldat, träffade, nedföllo.