Aftonbladet – 24 februari 1845, sida 2

nus. BLICK TILLBAKA. Stockbolmslifvet för ögonblicket visar tvenne bjert skiljaktiga sidor, den politiskt betänksamma och den sällskapligt Iefnadsglada. ÅA ena sidan riksdagen med plena och utskottssammanträden; å den andra nöjet med maskerader och spektakler. På ena hållet diskuteras arfslagar och privilegiifrågor; på det andra modets lagar och toilettfrågor, de sednare kanske lika Lifligt, lika passioneradt, lika ensidigt som de förra. Men då det egentligen är en veckoöfversigt af tilldragelserna inom nöjets verld, som vi här gkola meddela, lemna vi riddarhuset och Rikets Ständers bus å sides, och begilva oss direkte öfver Norrbro till de begge templen åt Thalia, som Gustaf III och kapten Lindeberg upprest på hvar sin sida om Carl XHI:s torg. Vi stanna vid det första, raed underskriften: Patriis Musis, som dock måhända med mera skäl tillhör det sednare — Schillers sköna jamber, dem den ädle skalden skref så harmoniska, att han någon gång i medvetandet af deras: tjusningskraft för örat, skref dem alltför vidlyftiga för seenen, Schilters jamber ljuda emot oss, tolkade i ett nog benhårdt språk, som dock äfven i sina ossifikationer erinra om sångaren från Marbach ). Den ena vyen af Schweitz efter den andra framträder och försvinner med förtrollande illusion för våra blickar. Våra statsmän få här lära, huru herdar konspirera, huru de lemna sina kor, för att debattera öfver ställningar och förhållanden i det allmänna, och sedermera, efter slutad diskussion, blygsamt återtaga luren och herdestafven. Huru vänligt, huru bekant ljuder icke uppmaningen i plenum vid Vierwaldstädtersjön: Till ordningen för dagen, i mången riksdagsmans öra! Men scenen förändrar sig — polkans toner efterträda Kuhreihens — en dansös sväfvar fram öfver stoftet af Tell och hans bragder. En fjerdedels timmas skämt, följer ett tidehvarf af blodigt allvar. Medeltidens lejonmod har lemmat rum för nutidens lejonism — vi kunna icke i hast finna någon bättre öfversättning af den så moderna Parisiska termen: la lionnerie,. Ny scenförändring! Vi stå vid den gamla sedan barndomsdagarne oss bekanta vargklyftan. Stormen tjuter i kapp med afgrundsandarne. Den vilda jagten flyger fram genom molnen. Det är Friskytten, som går igen. Kongl. teaterdirektionen stormar ruinerna af mamsell Ströms röst, i afvaktan på det ögonblick, då näktergalen, som lemnat norden med höststormarne, återkommer med sipporna och viårvinden. En gammal profetia har nemligen sagt, att när i kommande dagar en lind spirar upp på svenska scenens tiljor och skyddande öfver dem utbreder sina grenar, då inträder dess länge väntade guldålder, och Sverige blir ett häpnande vittne till en teaterförvaltning utan balans. Nu tros något Idyhikt komma att inträffa till våren — skada Iblott, att April är en vårmånad. Men, på den Nya teatern, hvilket gladt hvimImel, hvilket rörligt lif, hvilka muntra grupper IDet är folkfesten i Hinko! Huru flitigt tömma icke bägarne, huru ifrigt, mera än tyskt ifrigt gör: -lej de glada studenterna sin kur åt de något skygg: damerna, huru gladt oeh danslustigt ljuder ej mu siken, huru ystert vexla ej kupletterna? D Iskymta hastigt dystrare bilder på den ljusa, glad: taflan. Bödeln med de sina! Mannen med bilan som också har en maka, en dotter! Ett trångt olösligt familjeband, ty det heter gemensam van ära! Kontrasternas theori känner madame Birch Pfeiffer fullkomligt. Hon har studerat teatern hvar enda vinkel och vrå! Och publiken ha Ihon på sina fingrar ifrån amfiteatern ända up till galleriet! Publiken är för henne ett forte Ipiano, på hvilket hon alltid vet anslå den fö ögonblicket behöfhga strängen, än tar hon en sen timental skönhets tårepåsar i ljuft beslag — ä jagar hon en frossa af rysning öfver sjelfva hamn busens ärrhöljda rygg. I Men för att med ett djerft hopp öfvergå frå I verkligheten till hoppet, hvar i all verlden ha tModehandlerskanv tagit vägen — Modehandle1 skan, som skolat ges för första gången alla dags i denna månad? Omöjligen kan hon väl vara Identisk med -jungfru Kristina Bergström, son lenligt annons i Dagbladet, bortgått från sitt he: Iden 44 dennes, och sedan icke låtit höra af si Ihvadan man fruktar, att någon olycka drabbi Ihenne. Skulle Modehandlerskan kanske ha gå ner sig? Kan hon ha förstuckit sig i någo Åklädloge, i något basfiols-fodral, liksom DAslö r