Aftonbladet – 22 februari 1845, sida 2

var desto mer tryckande, som hon icke för någon vågade meddela den. Men då redan en vecka var förliden, utan att Jean Robert åter visat sig, smög sig hoppets svaga skimmer i hennes bröst, att han uppgifvit sträfvandet efter hennes kärlek — och denna förhoppning ökades ännu mer derigenom, att frinegren på längre tid betagits allt tillfälle att träffa henne. Guvernören hade nemligen förlagt en betydlig trupp soldater i trakten för att dämpa en orolighet, som hotade att utbryta i de närbelägne plantagerna. Flera månader hade förgått. Victorine var redan, genom en katolsk prest, förenad med sin älskade Francois, och soldäterna voro aftågade, utan alt den fruktade frinegren återsyntes. Helt och hållet förgätande honom, satt hon en afton framför sin hydda, under en latanpalms skugga, försänkt i ljuf känsla af den obeskrifliga sällheten alt, då Francois fribref blefve gällande, de fingo bebo en gemensam hydda, då hastigt en hand lades på hennes blottade axel, och hon förskräckt, vändande sig om, upptäckte Jean Robert. ,Victorine, sade denne, jag kommer nu för att höra ditt beslut., Victorine förmådde ej tala, hennes läppar voro snöhvita och hennes kropp skälfde. . Du tiger? fortfor negren; min anblick har bfverraskat dig. . Du vet att i mitt bröst brinner en eld, som förtärer mig; du kan släcka den med ett enda fattigt ord. Följ mig, såsom min hustru.n Victorine hade härunder med fasa betraktat honom, och döljande ögonen med sina små händer, utbrast hon i häftig gråt. Höftigare än förut fortfor negren: Jag måste äga dig — eller med dig gå förlorad! Härvid omfattade han och tryckte den bäfvande till sitt lågande bröst: du samtycker alltså — och vill blifva min maka?) Då uppvaknade Victorine, såsom från en dröm, och slet sig lös med utropet: aldrig! — i evig het, aldrig!) Stum och förvånad, såsom förvandlad till sten, stod nu Robert framför negrinnan. Jean Robert, sade denna härefter med out