Aftonbladet – 22 februari 1845, sida 2

ÖR ägligt mild och vek stämma, tro mig, jag kan udrig blifva din hustru. Du kan icke?, röt Jean Robert, och hans gon blixtrade med uttryck af vansinne; men du nåste! Med dessa händer bär jag dig till mina Derg. Men endast som lik! ropade Victorine, hvilken Robert redan fattat om lifvet och upplyftat, det hon hastigt mot hans bröst riktade spetsen uf en knif, som hon burit i sitt bälte. Ötverraskad af detta oväntade motstånd, lät negren sitt sköna byte långsamt åter nedfalla. Jean Robert, sade Victorine, då hon, eiter en paus, återhemtat sig, lemna mig. Vid Accompong, som du kallar din beskyddare, vid din ars hufvud ber jag, att du aldrig mer må nalkas mig. Du är vis och stark, ansedd och aktad f de svarta, fruktad af de hvita, mer än någon annan på Domingo, du kan finna en skönare bustru än mig. Stör icke vidare mitt lugn — och, illade hon nu med beslutsam, men mild röst, jag säger ännu en gång: dig kan jag aldrig — aldrig tillhöra! Stum hade Robert afbört henne, hans bröst arbetade våldsamt och på hans ansigte målade sig kärlek, raseri, förtviflan och hämnd i förfärligt vexelspel. ? Ändtligen utbröt han hastigt med en panthers vildbet och röt: Och hvarföre icke? Hvad är orsaken, alt du försmår Jean Roberts kärlek, hvad ger dig mod att trotsa neger-gudens vyrede?, Förskona mig ifrån att svara på denna fråga. Bekänn! ropade Robert. Jag kan icke, suckade Victorine i pinsammaste obeslutsamhet. Vid Accompongs vrede, vid min fetischl ropade han, i det han häftigt fattade henne med ena handen och med den andra öfver henne utsträckte den hemlighetsfulla stafven, med den fula menniskobilden. Af fruktan och fasa för denna bild, ropade negrinnan nu: Håll upp! jag vill säga det — men lemna mig sedan, för att aldrig mera återse mig. Tala ! befallde Robert,