Aftonbladet – 22 februari 1845, sida 1

ITICIH TLISHRdA KallC) HI IUUEKADSV HEHVII SIIVUITDe OM miljen, lefver nästan i och genom henne. Familjerna stå då skarpare fram mot hvarandra, hvardera inom sin förskansning; familjens caput representalivum är då allt, der är förstföds!orättens område. Det kan gifvas andra förhållanden, der, til ett slags messianskt tidslynne, en son gä!c mer än dottren; der hustrun, antingen allsi eller också smekt såsom husdjuw et, är ett a hohagsting, som man köper sig; der har sönernes företräde i arfsrätt sin plats. Det kan uppkomma en annan tid, då sonen anses sjelf böra vara sin lyckas smed och den värnlösa qvinnan behöfva egendomen; der är qvinnans högre arfsrätt billig. Under ännu andra omständigheter är en Viss naturii la. som heter barnkäriek, i cn ovanlig ve Penna känsla är, såsom de öfriga, betydligt olika folk och på olika tider. Denna kär! sig stundom såsom en angeligenhet att låta a nen tillgodonjuta lika förmåner i och från fädernehuset. Just i vår tid och bland vårt folk ger sig denna känsla i den sistnämde formen tillkänna. Annorlunda kan jag ätminstone icke tyda den ifrån så många håll, och vid två riksdagar ifrån de 2 å den, yttrade önskan efter en lagstiftning, s barn inom svenska familjer skulle bestämma enahanda rättigheter till fädernes egendom. Väl har här en värd talare antagit, att meningen härom vore blott en enskild mening, icke delad i de f iandsorter. Men då ingen ledamot af detia Stånd lär ha sjelf kunnat på alla orter i detta hänseende förvissa sig, tilltror jag mig icke för min del, att uppskatta detta antagande annorlunda, än som en subjektiv mening, såsom sådan värd akxtning och afseende, men svårligen nog betydande för att uppväga bes!ut, hvilha böra anses uttrycka svenska folkets öfvc tygelser. Då detta är den andra riksdag ett sådant beslut tillkommit, och då de väljande icke kunna antagas hafva vid sine val förbisett en fråga, hvarför landet så mycket intresserar sig, tror jag de två Stånden här väga mest i vågskålen. Söker jag, oberoende af alla riksdagsförhandlingar, att förskaffa mig någon vissbet om det allmänna moraliska medvetandets innehåll i detta afseende, så finner jag öfverallt omständigheter, som bekräfta att folket ickelängre vill, för förmenta statsekonomiska fördelars skull, afstå den tillfredsstäilelsen att se sina barn lika behandlade, utan aseende på deras kön, äfvensom man för sin förkärlek, der den förefinnes, söker helt andra anledningar än denna, och ett annat fält än arsrätlten att röra sig på. Denna lagfråga har ett moraliskt intresse. De moraliska intressena äro de bögsta på jorden; för dem måste all statsekonomi, alla skiftesförfattnings-, alla hemmansklyfnings-frågor vika. Icke tror jag, att det offer jag här fordrar är så stort; en land de talare, som -grundligast försvarat den olika arfsrätten, har framställt det nära nog som det största. Jag bekänner villigt att jag mycket tyifiar, icke på öfvertygelsens upprigtighet, men på satsens sanning, när man snart sagdt vid hvar och en förändring af någon betydenhet föreställer mig att hela fäderneslandets välfärd står på spel. Jag tror sannerligen icke på något slags allmakt hos lagparagrafen, jag tror icke att en paragraf kan vända upp och ned på menskligheten, I henne lefva och röra sig helt andra krafter. Jag tror icke att, om lika arfsrätt blir lag i Svea land, så skall man här, om ett hundrade år härefter, gå på hufvudet i stället för på fötterna. Genom bättre uppfostran, ordentligare lefnadssätt och större idoghet kan mycket uträttas, och utom dem kan snart nog alit vara förloradt. der må stå hvad man behagar i ärfdabalken. Vi ha en stor areal, vi ha vidsträckta kuster, nya näringsfäng böra kunna uppstå inom våra gränser. Vänta kan man väl med arfslagarne, tills civillagen kommer i all sin herrlighet, såsom någon talare tillrådde oss; men först och främst hoppas ofta de, som så säga, att den nya civillagen skall komma lika så snart tillbaka, som den kommer oss tillskickad, och för det andra är det både det vanliga och som jag tror det rådlgaste, att, innan en så stor gäst kommer, en del större frågor skickas såsom förebud, och till ett sådant förebud synes arfsrättsfrågan vara ganska lämplig, synnerligen derigenom, att den icke innefattar något tillförene oförsökt och att det försöket, som är gjordt inom ett mindre område, icke kan sägas ha slagit i något hänseende illa ut. Tvärtom har lagens inre rättskraft, dess ö? verensstämmelse med folkets rättskänsla, uppenbarat sig på det fullständigaste, enär det stora område, der annan lag hittills gällt, icke har kunnat öfvervinna, utan fastmer har blifvit smiltadt af det enda sjuka fåret i Wärends härad. Ar åter den lika arfsrätten så förfärlig, hvarför har man icke då förbarmat sig öfver de arma Wärends-boerna och i tid gjort dem delakige af landets allmänna lycksalighet? Det är Ssannt, att, om Wärends arfslag blir hela Sveriges, så rubbas, såsom man anmärkt, många rättsförhållanden, men med hvilken förändring af civillag inträffar icke detta? Skall man då aldrig någon lag förändra? När man förändrar något, så sker väl sådant, åtminstone i en lagstiftning, icke ensamt för det nöjet att få förändra. Det sker väl bland annat äfven af den farhågan att, om den rubhningen icke i tid-göres, så kan det hända, att mycket mera och mycket väsendtligare saker rubbas och komma ur led. På de grunder jag nu anfört, föresiår jag att högv. Ståndet håller för sin del frågan öppen. Biträde vi let ena Ståndets beslut, så är den stängd; biträde Vi, likasom vid sista riksdag, de två Stånden: så är iet ånyo åt den andra statsmakten öfverlemnadt att ifgöra hvad som skall Vara arfslag i detta rike. Skulle let högv. Ståndet, emot min förhoppning, vid bifall ill betänkandet finna betänkligheter, hvilka jag icke lelar, så måste jag tillgripa den plankan, som barmwertige menniskor här utkaståt såsom äterremiss-anedning. Med bekymmer skall jag se om hela fråan på sådant sätt ånyo uppskjutes till en oviss ramtid. En talare, af motsatt mening emot min, ttrade nägot om det stora missnöje, som utsås inom amiljerna derigenom, att föräldrar till sönernas föring söka bereda de till mindre arf berättigade döttarna olagliga fördelar. Det är detta missnöjets anedningar jag vill undanrödja. I familjefredens, i de noraliska intressenas namn tillstyrker jag LagUtsk:s etänkande. Doktor LYTH: Sedan så mycket var öfver ämnet ttradt, tilltrodde sig icke tal. kunna anföra något f särdeles intresse; men ville dock på det afmejade iltet upphemta ett och annat ax. Påståendet att rfstägt i allmänhet icke eger någon naturlig grund, etviflade talaren, troende att föräldrar måstehöra