Aftonbladet – 22 februari 1845, sida 1

HR DCS ICE VidiaUua UCL Vid SLUITStLAa elldiCL då UC många, som i saken utlåtit sig, har äfven jag vågat begära ordet. Pen siste värde talaren åberopade ett uttryck ur en lagbok, som vi något hvar äro förpligtade att känna vida närmare, än den borgerliga. Detta uttryck påminner mig om ett annat: vår store föregångare sade vid ett tillfälle: jag är icke kommen att skifta arf på jorden. Pet förekommer mig, som skulle det vara vida bättre om detta högv.stånd icke vore den lagstiftande kammare, åt hvilken afgörande rösten i fråga om detta lands framtida arfslagar vore öfverlemnad. Men det är nu en gång annorlunda: Ståndet kan icke undgå att taga detta steg. Vid ett sådant förhållande synes det mig rådligast redan vid första ögonkastet, att taga saken helt praktiskt och att, i bvad på högv. ståndet beror, hålla frågan öppen. Här yrkas af tvenne riksstånd, att lika arfsrätt för man och qvinna bör för framtiden i lag stadgas. Emot dem yrkar rikets första stånd ett undantag för sig i allo och för det tredje och fjerde ståndens ledamöter, i hvad som rörer fast egendom å landet. Presterskåpet, säsom sådant, rörer frågan icke; endast presternes efterkommande kan den komma att gälla. Jag ser således allastånden intresserade i saken. Borgareständet icke minst, hvilket eger mycken jord på landet; tvenne represontanter för rikets andra stad, äro ju stora jordbrukare. Att det ena ciler andra ståndet har nägon fördel af en sak, talar hvarken för eller emot: allting ankommer här på det allmännas gagn. Så vidt jag förstått den adress högv. ståndet i dag emottagit, lär det hufvudsakligen vara omtankan om Bondeståndets fördel, som bestämt högl. Ridd. och Adelns beslut. Bondeståndet sjelft har dock bedömt denna fördel såsom det tyckes, helt annorlunda. Bondeståndet, det bör jag erkänna, är för mig cen auktoritet i detta hänseendet. Min lilla riksdagserfarenhet har alltmer öfvertygat mig derom, att Bondeständet, hvilket naturligtvis icke mera än något annat stånd kan förstå allt, likväl mycket väl förstår sitt enskilda intresse. Ja, jag skulle snart nog vara frestad att önska, att Sverges bondestånd någon gång förstode sitt enskilda intresse litet mindre. Om jag fästar ett så stort afseende på det hederv. Bondeständets omdöme i denna sak, så är det derföre att bemälde stånd har den största känningen af hittills varande arfslagars obehag och olägenheter, och tillika icke saknar en betydlig erfarenhet af den lika arfsrättens oskadlighet för allmogen i ekonomiskt hänseende och dess gagnelighet i de öfriga. Ville man på förhand tänka sig det förhållande, som skulle vara det fördelaktigaste för införandet af en ny lagstiftning, så Vore det utan tvifvel det, att man kunde få en sådan antagen under en längre tid inom ett inskränktare område och sålunda söka förvissa sig om dess goda cller onda följder i verkligheten. Detta förhållande inträffar, såsom af flere talare redan är anmärkt, på ett märkvärdigt sätt just i denna fråga. Det finnes ett område, der den nu för hela riket ifrågasatta lagen under flera ärhundraden varit tillämpad. At! den lika arfsrätten i denna fattiga landsort under er så lång tidsföljd icke synes hafva medfört några andra eller vådligare följder, än den olika arfsrätten förorsakat de öfriga delarna i riket, kan det högv. ståndet nogsamt inhemta af hvad min med förhållandet nära bekante värde crmabetsbroder ifrån värt första universitet för en stund sedan anförde. Jag är glad att här få till låns af honom emottaga han: klara och upplysande premisser, liksom jag beklaga att jag icke kan följa honom i den konklusion; vid hvilken han till min stora: afsaknad slutligen stannade. Märkvärdigt nog lefva i Wärendslandet, på en ganska otacksam jord, bönder, som i belåtenhet idoghet och trefnad icke eftergifva dem af sina grannar, hvilka ärfva dubbelt emot systrarna. Jag har länge bott dem nära och icke kunnat förmärka ringaste olägenhet af den fruktade arfslikheten, ej heller att qvinnorne der itrakten äro det ringaste mera amazoner, än i det öfriga landet, ehuru en värd talare här tyckes hyllå en motsatt förmodan. Aldraminst har jag hört öfverklagas, att i Wärend skulle finnas flera proletärer eller fattighjon, än annorstädes. Det folket är icke olikt det öfriga svenska folket, den jorden ser ungefär så ut, som annen mager svensk jord; seder, lefnadsvanor, varupriser äro icke heller olika det öfriga landets; om nu den lika arfsrätten är så i grund förderflig, huru kommer det til; att den icke i Wärend har under seklers lopp låtit det ringaste förmärka af alla de olyckliga följder som antagas vara ifrån detta rättsförhållande för a!lmogen oskiljaktiga? Annorlunda kan det förhålla sig med adelns intresse i denna sak. För adeln, såsom en inom sig sluten korporation, skulle det onekligen vara fördelaktigast om ingen arfsrätt åt flera i samma sterbhus funnes, hvarken lika eller olika; för adelsmän är förstfödslorätten det enda riktigt fördelaktiga förhållandet. Utan majorater uppehåller sig ingen adel i längden. En majoratsadel kan man Jätt förstå, en majoratsadel har en bestämmelse och har utvägar att uppfylla den. Mcn huru är det nu med Sveriges adel? Den räknar ibland sig de mest humana, mest upplysta och de mest aktningsvärda menniskor, — det lär ingen-vilja förneka. Men hvad är den som adel? Utan stora majorater och utan juridis eller faktisk sjelfskrifvenhet till statens högre cmbeten gifves ju ingen adel i politisk mening . En tjenstadel, en brefadel, hvad är det för en adel? huru mycket kan den betyda för statens intressen? Egendomen fiyktar mer Och mer ifrån de finare fingrarna, de hafva icke kraft att hålla bonom fast, han stannar snart i sjelfva sillpackarenas händer. Industrien vill adla sig eller kanhända försmår den redan adelskapet. Penningearistokratien vill vara den rätta aristokratien, den är rå, det kan all aristokrati vara. Ingen aristokrati har hållit sig längre, än den tillika varit penningear:stokrati. För penningens skull vore det utan tvifvel adelns intresse att förstfödslorätten stadgades för adeln på svärdssidan och för de öfriga folkkla sserna på qvinnolinien. Men om detta tillika voro statens intresse, månne det är säkert att ens derigenom penningearistokratien skulle bli pluraliteten inom Svenska Riddarhuset? Nu är den det icke. När man talar om den olika arfsrätten såsom ett botemedel emot förmögenhetens försvinnande, huru rätt har man väl då? Samma försvinnand? kommer ju, om sakerna för öfrigt syfta derhän, att gå för sig, ifven om den olika arfsrätten bibehölles, endast nåsot saktare, till äfventyrs ; eller !, saktare. På många orter skall jorden redan vara delad ända till det minsta måttet för besutenhet. Detta talar ju