Aftonbladet – 21 februari 1845, sida 1

giftorätt, varit hitintills partiell, och fogat sig efter förmenta särskilda ortsoch ståndsförhällanden, och då tiden icke ännu mäktat alldeles utplåna celler föråldra dessa åsigter, syntes ifrågakomna lagförändring böra, derest sig göra låter, för det närvaranz:e derhän inskränkas, att allenast de 3:ne ofrälse Stånden komme i åtnjutande af lika arfsoch giftorätt, men Ridd. och Adeln deremot bibehålles vid samma lag, som hitintills för dess arf och egendom. Ta!. vågade dock ej yttra sig bestämdt öfver denna fråga, och hade önskat, att Utsk. utlåtit sig öfver Petter Perssons i Jönköpings län motion, hvilken blifvit iemnad utan egentligt svar. Tai. hemställde fördenskull, om ej betänkandet må återremitteras, med afseonde på berörde motion. i Genom förslagets antagande, skola i flera rättsförhållanden betydliga rubbningar komma att förestå, och tal. fann derföre af stort intresse, att öfver ätskilligt hithörande inhemta Utskottets yttrande. — Skola t. ex, yttrade han, de äktenskapsförord, som med hänsigt till hustruns mindre giftorätt blifvit före vigseln lagligen uppgjorde, och dervid nog sannolikt en viss penningesumma kan vara henne ersättningsvis utan förbehåll tillslagen, ega fortfarande bestånd och oförminskad giltighet, äfven sedan lagen tillerkänt henne och dess slägtingar förmånen af lika giftorätt? Skola de testamentariska förordnanden, som blifvit afslutade för att möjligen i sädan väg godtgöra dotter den förlust, som henne i grund af den olika arfsrätten förestod såsom arftagerska, och hvilka törhända icke numera kunna häfvas, sedan en af testamentgifvarne med döden afgått, icke verka ringaste afbräck i verkställigheten af den nya lag, som berättigar henne, att ärfva lika med son? Detta m. m. önskade tal. besvaradt, och yrkade fördenskull återremiss. Prosten Utterström förklarade sig instämma uti hvad biskop Hallström och professor Fries yttrat. Kontraktsprosten THUDEN: Betraktade såsom flera föregående talare saken dels ur synpunkten af naturlig rättvisa och billighet, och dels ur synpunkten af statsekonomisk nytta eller skada. — Från den förra synpunkten borde meningarne icke kunna vara särdeles delade, ty hvem måste ieke erkänna en naturlig rättvisa deruti, att barn af samma-föräldrar efter dessas bortgång få dela Ika lott i frukten af deras omtanka och mödor? Hård och obillig måste alltid den Jag anses, som tillerkänner det ena barnet en större arfsrätt än det andra; och erfarenheten hade icke sällan visat att den väckt missbelätenhet och kallsinnighet inom den enskilda familjkretsen. Grundsatsen af lika arfsrätt hade ock länge varit tillämpad inom två stånd, och några klagomål deröfver hafva, tal. veterligt, icke försports. — Det vore således egentligen i statsekonomiskt afseende eller af politiska skäl, som de största betänkligheterna möta vid denna frågans afgörande. Hos tal. kunde dessa skäl dock aldrig göra sig gällande, då de komma att stå i strid med den naturliga och personliga rättvisans anspråk. Det materiella intresset måste alltid underordnas ett högre moraliskt. Derjemte, bekände tal. öppet, att han icke delar de många farhågor, som blifvit framställda, eller anser vådorna blifva för samhället så stora, som man förespeglat, om man låte principen af naturlig rättvisa i detta afseende blifva allmänt gällande. — Man fruktar en alltför stor hemmansklyfning, såsom närmaste följden af lika arfsrätt på landet. Detta onda hade i tal:s tanka många andra orsaker, och likasom erfarenheten hittills tillräckligt visat, att det icke kunnat förekommas genom de nu gällande arfslagarne, så torde den äfven framdeles komma att visa, att det icke förökats genom antagandet af den nu föreslagna lagförändringen. Tal. fann ett ökadt stöd för denna öfvertygelse uti förhållandet inom de härader i Småland, hvilka under flera hundrade år gjort ett undantag från den allmänna lagen. Hade väl hemmansklyfningen der varit större, än på andra ställen i riket? Tal. kunde säledes icke tvcka att bifalla utskottets betänkande, så mycket heldre, som den föreslagna förändringen nu vid tvänne riksdagar varit önskad af ett af de stånd, som den egentligen gäller, och till hvars önskan i detta afseende Presteståndet i synnerhet torde böra lyssna. — Tal. var dock böjd att i likhet med vissa föregående talare antaga, att Presteständet, som i frågan kan anses alldeles neutralt, äfven kunde söka neutralisera de stridiga åsigterna, I derigenom att betänkandet återremitteras, med tillstyrkande, att lagförändringen finge gälla endast för Bondeståndet, och att Ridd. och Adeln komme att i detta afseende göra ett undantag, likasom förhållandet nu är med Presteståndet. — Mot invändningen latt detta vore att tillstyrka ett nytt privilegium anmärkte tal., att då dettaär ett privilegium, som förut varit äfven Bondeståndet i allmänna lagen tillerkändt, men detta önskat slippa, så vore väl dermed icke så farligt. Här blefve då i detta afseende åtminstone icke mer än ett stånd privilegieradt, i stället för tvänne, som för närvarande äro det. Komminister HARDIN: ,Utan att med gutturalstyrkans språk eller ett idislande å, ä, ö dräpa tiIden, som är dyrbar nog för våra kommittenter, och föga hedrande för dem, som äro angripna af talareeller liksom predikosjukan, hvilken jag skulle önska förvandlades snart i hemsjukan (i likhet med hvad vissa läkare bruka att förbyta en sjukdom i en annan för att vinna det, åsyftade målet) vill jag dock i största korthet få den förmån att rent opartiskt loch rättvist yttra mina enskilda tankar i den lika Tarfsfrågan, för att visa det jag hvarken är klubbist, Trabulist eller blindt partisk, utan följer rättvisan dit Iden hänvisar, ända till min konung, som jag älskar, så länge den sista monaden af min varelse existerar, och af hvilken jag hoppas bästa resultat af allt prat här, på riksdagarne utöses,. — Denna fräga, som nu är före om lika arfsrätt inom Bondeståndet, är så l vigtig som någon kan vara. — Här skulle Presteståndet verkligen skämma ut sig sjelf, om det förnekade folket sin fria vilja att följa Presteoch Borgarestånden efter uti en sak, som vära kloka och opartiska förfäder med frid och välsignelse lemnat åt sina makar och barn: — Eller skulle vi såsom friborna gå i släptåg med andra, som hafva olika tankar? — Nej! låtom oss gifva akt på tidens tecken. Låtom oss återgå till vår moder, om hvilken Jesus i sin sista stund sade till Johannes: Si din moder. Låtom oss sansa oss, för att betrakta qvinnans värde. Vi äre och böra vara aflägsnade från de mörka, barPR MM