Aftonbladet – 21 februari 1845, sida 1

eller får åberopas. Äfven detta argument höll dock icke riktigt ständ, ty man hade svårt att bortresonnera giltigheten af den naturliga känslan hos föräldrar, som älska sina barn lika, och vilja, om de icke af en onaturlig lag hindrades, att denna kärlek skall efter deras död uttala sig i en lika fördelning af deras qvarlåtenskap. Nu börjar man måla förärliga bilder på frågans yttre sida. Lika arfsrätt blir, säger man, en källa till alla samhällets olyckor och bär uti sig fröet till dess slutliga upplösning. Familjen splittras, jordegendomarne sönderfalla mellan händerna på deras innehafvare och pauperismens spökgestalt skall nu ändtligen på en gång taga ett kolossaliskt steg öfver hela fäderneslandet: fogelskrämmor, enfaldiga eller illfundiga förespeglingar! — Tvärtom mäste den lika arfsrätten blifva ett behag-l, ligt föreningsband omkring familjen, der alia medlemmarne hafva gemensamt intresse att med samlad hand arbeta för det helas förkofran, då alla hafva att vänta lika del af det förvärfvade; jorden skötes hättre, hemmanens intensiva värde ökas och — hvad som i synnerhet var vigtigt för tal. — de gamla föräldrarne skola skötas och vårdas af egna barn. I tal:s ort klagas ofta deröfver att barnen, i synnerhet döttrarne, tidigt flytta från föräldrarne, taga tjenst hos andra, för att sjelfve kunna något förvärfva och bespara för sin framtid, och blifva således fremmande för föräldrahuset. Derigenom uppkommer en viss kallsinnighet inom familjen, föräldrarne nödgas tidigt öfvergifva sitt jordbruk, aftaga dryga födoråd, så att den hemmanstillträdande sonen snart kommer på obestånd och måste gå bort från allt. Hade alla haft att vänta lika lott i boet, så hade intet af allt detta inträffat. De befarade hemmansklyfningarne måste 1 väl hädanefter så väl som hittills kunna förekommas genom ändamålsenliga författningar, utan biträde aflj en onaturlig arfsrätt. Att faran dock icke blir rätt1 stor, visar förhållandet i Wärend. En ny, ätminstonn starkare bevekande omständighet företer sig äfL ( ( i rer AA UM me AA OMM me — pu— nn AA — FA -— JNA AR mm AA AA AR AA DD vv DO ven vid denna riksdag såsom talande för lagförändringen. Det hedervärda Bondeståndet har både vid föregående och innev. riksdag med stor pluralitet antagit den föreslagna förändringen samt genom inbjudning uppmanat Presteståndet att göra detsamma, l. d. v. s. att låta Bondeständet få njuta en fördel, som. Presterna sjelfve ega och Bönderna önska erhålla, utan att på minsta sätt förnärma Presternas rätt. Tal. ansåg det icke rådligt, att högv. Ståndet skulle upp-. häfva sig till förmyndare för 2V, millioner medborgare, som endast begära att inför lagen njuta samma rätt som Presterna, och som i denna fråga lika väll som dessa kunna bedöma hvad som är deras verkliga nytta. Här, mer än kanske i någon annan fråga, borde. man fästa billigt afseende på de så ofta omtalade nio tiondedelarne. På dessa grunder yrkade tal. bifalltill betänkandet, så vidt det rörer lika giftooch arfsrätt. Tal. underkände icke höglofi. Ridd. och Adelns önskan att för sig få behälla den olika arfsrätten, och skulle för sådant ändamål icke vilja motsätta sig en återremiss; men han förmodar att detta Stånd på andra vägar kan komma till sitt mål-och fruktade att ärendet, genom en återremiss, åter kunde på nägot sätt så invecklas, att den stora pluralitens önskan åter komme att ställas under framtiden, hvartill han icke på något sätt vill hafva bidragit. Biskop HALLSTRÖM erinrade om förhållandet vid sistl. riksdag. Frågan stod dä på alldeles samma punkt, som nu. Samma lagförändring, af LagUtsk. tillstyrkt, af hederv. Bondeståndet bifallen, af Ridd. och Adeln afslagen, och den afgörande rösten omsider lemnad åt Presteståndet, som dock befinner sig egentligen ställdt utom frågan. Inom den stå åter kämpande emot hvarandra tvänne intressen, nogsamt, såsom vi förnummit, uttalade: och en förmedlande åtgärd vore fördenskull, om den låte sig finnas, desto heldre önskvärd, särdeles för den, som ogerna ser sig i nödvändighet att förnärma, vare sig det ena, eller det andra af de värda medstånden. — Tal. gillade fullkomligt den princip, från hvilken de föreslagna lagbestämmelserna utgå. Lika giftorätt fann han grundad i äktenskapets natur och den gemenskap, som, hvad i synnerhet beträffar en under gemensamma mödor förvärfvad egendom, måste af sig sjelf uppstå och väl redan innefattas i begreppet af en på inbördes kärlek byggd och af kristendomens anda helgad förening. Lika arfsrätt ansåg han åter hafva sin rot i den lika aktning man är skyldig så väl qvinnans, som mannens person, och i hennes, genom den moderliga kärleken fulleligen ådagalagda förbindelse, att ej mindre än mannen personligen bidraga till uppehållandet, vården och trefnaden af den familj, som de båda med sina omsorger tillhöra. Qvinnans oberoende af nöd och brist, hennes utveckling för sin bestämmelse kan ej eller inför lagen vara en mindre helig sak, än mannens utrustande med de färdigheter, som han i en vidare verkningskrets skall uppöfva och använda. Hos frånfallande stamfäder och föräldrar måste ock lagen förutsätta cen lika omsorgsfull kärlek, icke blott för de närmast efterlefvande, utan ock för den ätt, som igenom dem än vidare fortplantar sig, okänd till lefnadsvilkor och kön: — och i betraktande häraf kunde tal. ännu mindre erkänna någon allmänt gällande grund för ett olika skifte af den i arf öfvergående egendom, uti hvilken han trodde sig se en familjens tillhörighet. Det visar sig fördenskulb, fortfor han, för min blick, och efter som jag förmår ställa framtidens horoskop, som skulle vid dess oförnekliga rigtning, att alltmer frigöra sig från ensidiga syften och kortsynte beräkningar, äfvenväl och ju mer kristlig bildning utvecklar sig, likhet i arfsoch giftorätt erkännas och hyllas. Jag fruktar ej eller deraf jordens för långt drifna sönderstyckning. Hvad sonen. förlorar genom förminskad arfsrätt, det återvinner han såsom man genom giftorätt och hustruns förökade arfsrätt. Någon synnerlig vigt lägger icke eller jag deruppå, att samma jorderymd förblifver orubbadt i samma slägts ego, och denna allt framgent fästad vid samma fläck af jordens yta. I sträng tillämpning blefve, såsom mig förefaller, en dylik lära både orättvis och menlig; men i sig sjelf afvärja inga menskliga stadgahden vansklighetens skiften. Öfver dem råder en högre och oföränderlig tingens ordning: och den bjuder oss, att genom omtanka, flit, redlighet samt den välsignelse, som ofvanefter kommer öfver dem, som i gudsfruktan, kärlek och saktmod förvalta det beskärda goda och fullgöra sitt kall, söka beståndet af vår timliga Ivaka vår iardicska hecittning a