Aftonbladet – 20 februari 1845, sida 3

JENNY LIND UTI EURYANT! Den förra posten från Berlin medför!e underrättelse om Jenny Linds uppträdande pi operan derstädes uti Webers Euryanthe. Au hon äfven vid detta tillfälle väckt den liftigaste husiasm hos Berlinerpubliken, visas af nedanståcnde omdöme ur Allgem. Preussische Zeiwung, byilket man återfinner i Minerva för i dag: — — — Derpä följde Euryanthes cavatina Glöcklein im Thale, sjungen af mille Jenny !ind, hvars uppträdande helsades med jubel. Det är sannerligem icke blott det fulländade uti denna talansutla flickag sång, som fäster en så egen trolikrafi vid hennes produktioner: sjelfva det siarelika uti hela hennes framträdande, det omedvetna uti hennes incdvetande, hafva sin del deruti, och så kommer dot sig, att, under det hon förenar uti sitt sångsätt smidigheten och prydligheten af den Italienska, den förädlade passionen uti den Fransyska, och ent känslosanningen uti den Tyska sångmet! så stegrar sig åhörarens deltagande till ett s rkan af konstskönheten, hvilket denna gäng ånyo räftade sig, så väl uti duetten med Eglant: st der Liebe, som i synnerhet uti första final vid det stället Sehnen, Verlangen, så att hon örhängets fall högljudt framropades. Mad. P. Spatzer, som vid sitt framträde äfven helsades bifall, kunde, vid omförmälta liksom framanda: ett med m:lle Lind, dela lagern med henne. och föredrog iemväl den svåra arian: Er konnte um sie verschmähn med mycken bravur och under allmänt bifall. — — — I början af sista uppträ gerskan Lind tillfälle att visa sig på i gisk sång, och hon begagnåde det med h les energi. När hon, med de orden: Die Blum im Thale spricht: Nein sie verrieth Dich nicht — liksom neddignade, var det allmänna dettagandet omisskännligt; hon höjde sig sedan uti acn med Konungen och jägarena. Desse hade berömligt sätt sjungit den icke mindre namnkunniga äm svåra chören: Die Thate dampfen, die Höken glöhn. Eglantine. som under andra akten försvunnit, framträder åter betydelsefullt uti den sista, och särdeles i finalen, och mad. Palm-Sptutzer kunds åt denna karakter, som i ångern är angenämare än i ondskan, gifva en vacker musikalisk relief. I det hela voro samtlige de deltagande artisterne så förtisasifulla, att de verkligen förtjente den heder, som helz vubliken visade dem, att till slut framropa dem aa. ade sänal cicsitt snile