Aftonbladet – 20 februari 1845, sida 2

ren af en jordlott om 40 rårs värde, betydde föga annat än en sådan ägares erkännande för samhällsmedlem, men omöjligen kunde förläna honom någon vigt såsom possessionat, hvarken ibland valmän eller valbare, drogo de fleste högv. talare fram denna bestämmelse såsom någonting högst vigtigt och betänkligt, samt hotande den föreslagna riksförsaralingen med en invasion af idel bickstuguhjon. Kontraktsprosten Odelberg, som nyss förut uppfunnit argumentet om klimatet,, upprepade straxt i början (s. 39) den genom partiets tidningar slitna deklamationen om besittningen af en kåltäppa, värd 40 rdr,, såsom efter förslaget förlänande befogenhet och skicklighet till riksdagsmannavärf; och fastän en af de andra talarne på samma sida, lektor tallman (s. 443) androg att backstugusittaren vore utesluten från valrätt och lagstiftningsrätt, fann man sig alldeles oförhindrad att ändå upprepa samma fras, ehuru under hvarjehanda förändringar, i flera andra bland de högv. antagonisternas anföranden. Lektor Wallman gick, å sin sida, ut från en alldeles motsatt anfallspunkt, och sökte visa att den folkmängd, efter hvilken rösternas värde mätes, har i och för sig sjelf alldeles ingen valrätb; under det att andra talare slöto sig till ett slags eklektiskt vederläggningssystem, valde begge dessa olika åsigter till thema för sina anfall, och påstodo ömsevis att valrätten var både för vidsträckt och för inskränkt. Det trassliga i den på denna grundval uppförda demonstrationen, jemte ansträngningarne att skyla osammänhanget mellan de hvarandra upphäfvande argumenterna, medelst vältalighetsblomster, är lärorikt i afseende på halten af det lärda ståndets logiska bildningspunkt; men att här anföra profstycken derpå, skulle blifva ett afskrifvande af hela protokollsutdrag, hvartill jag förmodar att Red. ej kunde lemna utrymme, oberaåknadt det tråkiga i upprepandet af en och samma tankegång. — I detta kaos skymtar dock öfverallt en ledande ljusstråle fram: man märker att ändamålet var förut bestämdt och att medlen söktes på vinst och förlust: Så vida det gamla ej kunde få blitva qvar, borde det nya härledas från de kära klassvalen, en ståndseller korporations-representation i annan form. Till stöd för klassvalen åberopade professor Fries (s. 94) den apokryfiska uppgiften om några yttranden till deras förmån af utländska statsmän, hvilken stått att läsa i Svenska Biet, hvars otillförlitlighet i dylika fall blifvit rikskunnig, och han försäkrade äfven, från hvad källa är obekant, att man nu söker införa klassval i Preussen, der formen för den förväntade nya konstitutionen likväl på stället är ännu i dag en statshemlighet. Genom klassvalen, påstodo nästan samtlige bland de högv. antagonisterna, får bildningen ett ord i Sverges Riksförsamling; utan dem skulle den saknas derstädes. Denna aforism, som i ett drag nedflyttar både Englands Underhus och Amerikanska Kongressen samt flere andra länders representantförsamlingar ibland den obildade massan, men hvilken kostat de högvördige talarne ingenting, tyckes ha varit ott rigtigt schibboleth för det nya grundlagsförslagets antagonister, och naturligtvis mest bland de högvördiga, som hetas representera bildningen föret:ädesvis. Det tycks som de upprepat detta lystringsord för att igenkänna hvarandra; dock blott en ibland dem var det förbehållet, alt för Svenska folket framlägga slutmeningen dermed. Sålunda förmente kontraktsprosten Norström (s. 33) att det nya förslaget ingalunda lemnade några säkra garantier för sakkunskap, oberoende och vetenskaplig bildning, utan tvärtom inrymmer en alltför stor plats i den lagstiftande församlingen åt de motsatta kategorierna. — Kontraktsprosteh doktor Broström varierade satsens uttryck sålunda (s. 753) att det nya förslaget framskjuter halfbildningen, men tillbakaskjuter bildningen,. — Professor Fries anmärkte att bildningen, erfarenheten och äran äro ett kapital, som icke fordrar sämre eller mindre försakelser att förvärfva än penningen och satte i fråga om de yngre akademiska lärarnes bildning icke uppvägde 40 rdrs egendomp). — Kontraktsprosten Odelberg jemförde nuvarande representation med den föreslagna, påstod att den förra har garantier för kunskap, duglighet och fosterlandskärlek) och tillade: Det nya förslaget låfvar intet af allt dettan. — Kontraktsprosten Gumelius ansåg klassvalens bibehållande rådligast, enär de lemna den största säkerhet derför att skicklighet och erfarenhet aldrig fullkomligt pkunna uteslutas från Riksförsamlingen, — likasom de skulle kunnan det genom gemensamma val! — Lektor Wallman sammanställde (s. 4114) 4793 års Franska vallag med den af 1840 års Konstitutionsutskott föreslagna, såsom begge utgående från personlighetsprincipen, och motsatte dem alla andra, hvari man mer eller mindre vöppet erkänt bildningens rätts. — Efter ett blomsterrikt lof:al öfver den högre bildningena, i hvilket hennes makt öfver tänkesättet och utvecklingen än jemföres med de (i astrologien så berömda) kosmiska inflytelserna på jorden och än vid solen och vid stjernornas ljus, anmärker lektor Fallman slutligen (s. 148) att med den utveckling det sociala lifvet och alla sam