Aftonbladet – 19 februari 1845, sida 2

IUI HANIllllRSsldldlt, PISKUP UTI AMVUSISLOTIUDI, OUR då dessa snarare bemött oss med tystnad, förakt och smädelser, så återstår ej annan utväg, än att hos Eders Maj:t i underdånighet utbedja oss nådigt afseende på vårt beklagansvärda tillstånd, beskydd vid den rena och rätta läran och hjelp, att vi, utan samvetets förkränkelse kunna bruka Sakramenterna efter Christi ord och instiktelse. Men enär våra vederparter falskligen föregifva, att allt detta är våra egna påfund, som sakna säkra och vissa grunder, eller att vi endast äre trätlystne, orolige menniskor och svärmeandar, som befatta oss med det vi icke förstå, vilja vi här 1 korthet underdånigst uppgifva de skäl och bevis, på hvilka vi stödja oss vid -ogillandet af de nya böckerna samt de kyrkobruk, som i enlighet dermed skola iakttagas. 4. Hvad döpelsen, för att börja dermed, beträffar, så 4) heter det i nya döpelseformuläret, sedan trosbekännelsen i sin ordning är uppläst: detta är den ehristliga tro, som vi bekänne; detta den bekännelse, som förbinder oss till de dyra pligter, hvilka vår Frälsare oss lärer i Matth. 22: 37—59,, och derpå frågas: barn, vill du till denna tro varda döpt och genom dopet till dessa heliga pligter förbindas? Döpelsen är ju tydligen ett Evangelisk Nådaförbund med Gud; men här är lagen så inblandad, att Evangelii nåd i Christo nästan alldeles bortskymmes. Vi neka ej, att trons frukt måste vara en ny hörsamhet och lydnad efter lagens både andeliga och bokstafliga förstånd; men denna frukt skall väl icke sättas före och såsom ett vilkor för dopet, tvertemot döpelsens rätta art och natur, ännu mindre lagens hållande ingå uti rättfärdiggörelsens handling; ty uti dopet rättfärdiggöres ju menniskan, det är, renas från arfsynden och upptages till Guds barn. Men nu säger Paulus, emot de verklärare, uti Rom. 3: 24: vi varde rättfärdige utan förskyllan af Hans nåd genom den förlossning, som i Christo Jesu skedd är. Är alltså förbindelsen att hålla lagen här icke pi sitt rätta ställe; hvådan den ej heller finnes i gamla handbokens döpelseformulär. 2) Är utur nya döpelseformuläret utesluten afsägelsen af djefvulen och alla hans gerningar och allt hans väsende, om hvilken formel det dock är kändt och bevisligt, att den brukades redan i den äldsta christna kyrkan och alltsedan bibehållit sig; och kunna vi således ej förstå annat, än att vid uteslutandet deraf är begånget ett våld, ehvad nu meningen skall vara, att förneka djefvulens tillvarelse, eller att vända ögon och uppmärksamhet bort ifrån arfsynden, som är hans beläte, deraf äfven barnen genom den naturliga aflelsen och födelsen tyvärr äro delaktiga. 3) Är korstecknet borttaget, hvilket, om ock derpå icke låg någon väsendtlig vigt, dock äfven var en uråldrig vacker sinnebild, påminnande om det heliga kors, på hvilket genom Christi blod är försonadt både det i himmelen och på jordene är, efter Pauli ord i Col. 4: 20, äfvensom om den delaktighet uti Christi kors och lidande i hvilken vi genom dopet inträda. Månne således korstecknets borttagande vittnar om sanningen uti Phil. 3: 48? 2. Gå vi nu till Nattvardsungdomens undervisning och konfirmation enligt formuläret i nya haudboken, så vilja vi just icke fästa oss vid det med tvång äfven i rättsinniga lärares mun lagda tal, som efter förhörsaktens slut skall hållas till skriftebarnen, och i hvilket det ibland annat med djerf tillförsigt heter om dem alla: Herre Jesu, dessa barn äro dina, — ehuruväl de ofta, såsom vi sjelfva sett, med kropp och själ, med alla sina begär och tankar och all sin håg och lust äro fängslade vid verlden; — deras rörda hjertan känna värdet af den salighet, hvilken du med din återlösning dem beredt, — änskönt de fleste ibland dem, åtminstone såsom det vanligen tillgår, aldrig genom lagens rätta och andeliga förstånd och verkan lärt känna sin otro, synd, förderf och fördömelse i Adam, och således ej heller tillbörligen kunna känna värdet, än mindre på sig sjelfva göra tillämpning af återlösningsnåden; (detta värde kan dessutom äfven en säker och skrymtaktig menniska medgifva.) — Men, som sagdt är, vi vilja icke nu härmed uppehålla oss: vida betänkligare är det förhållandet, att en Nattvardsungdom, för att åtkomma den Heliga Nattvarden, skall säga ja till en oriktig och falsk lära samt bekänna den för Christi och Hans Apostlars, ja, för en gudomlig sanning och den rätta vägen till saligheten, då likväl veterligt och erkändt är, både att nya Catechesen, såsom lärobok i många de väsendtligaste stycken, såsom om lagen, arfsynden, treenigheten, rättfärdiggörelsen m. m., förer antingen en falsk eller ock en stympad och ofullständig lära, och att lärarne i allmänhet icke göra sig möda, att upplysa om och varna för det falska och rätta det felaktiga3. Komma vi nu vidare till sjelfva Nattvarden och dess bruk, så finna vi: 4) Att denna enligt Zulheri ord skall vara ,vår christliga läras uppenbara bekännelse och tecken, efter hvilken hvar och en för hela församlingen offentligen bekänner sig till läran; ty alldenstund Ordet och Sakramenterna äro genom ett fast och oupplösligt band förenade, så betysa vi uppenbarligen genom Nattvardens bruk, att vi hålla och ära den läran och bekännelsen för sannskyldig, christlig och salig, som uti Guds församling allmänligen blifver framställd. Således kan ej eller någon mod vitt abesmittadt samvete begära, söka