Aftonbladet – 18 februari 1845, sida 1

— Calmar gymnasium har d. 40 dennes firat sin fest i anledning af Konung Oscar I:s uppstigande på svenska thronen. Talet hölls af herr lektor Engström och hade till ämne: Svenska folkets förhoppningar vid H. M:t Konung Oscar I:s uppstigande på Sveriges thron,. Enligt Calmarposten, fäste sig talaren vid följande hufvudpunkter: Kyrkan, hvilken talaren ansåg för thronens säkraste skyddspelare, som derföre mäste af Konungen hägnas och upprätthållas såväl genom ett mera Vetenskapligt hildadt presterskap, som ock genom rättvisare befordringslagar, än hittills. Den nya lagen, hvars snara utgifvande talaren ansåg så mycket mera af behofvet påkallad, som den gamla lagboken blifvit i si många hänseenden förändrad, att af densamma föga qvarstod. Skattebördornas förminskning, hvilken, enligt talarens förmenande, borde tillvägabringas genom indragning af öfverflödiga embeten och förenkling i arbetsordningen vid rikets nödvändiga embetsverk. Privatbankernas totala upphörande, hvilka inrättningar talaren ansåg såsom en kräfta, hvilken, om den fick gripa omkring sig, inom kort skulle störta fäderneslandets jordbrukare i pauperism och förderf. Det nya representationsförslagets framgång. Här visade talaren på ett ganska lyckadt sätt, huru Bonde och Prest, Adel och Borgare, vid riksdagsförhandlingarna, likaväl kunna arbeta tillsammans, som det sker vid andra kommunala angelägenheter, och att alla ståndsval böra upphöra. Han slutade sitt tal med en bön för Konung och Fädernesland, hvarefter den gamla folksången afsjöngs. — Vi hafva tills nu råkat förbise, att Posttidningen redan sistlidne Thorsdag lemnat ett svar på Aftonbladets fråga om betydelsen af ett uttryck i en föregående artikel, att hr von Hartmansdorff gjort en större tjenst åt Carl XIV Johans krona, än någon annan i Svea land. Svaret lyder som följer: Uttrycket var af en insändare, men vi tro oss, utan att hehöfva afvakta hans svar, kunna yttra, att den, som troligen mera än någon annan med uppmärksamhet följt hvad som agiterades under 41840 års Riksdag och hr von Hartmansdorffs förhållande dervid, icke behöfde göra denna fråga. Detta kan visserligen sägas utgöra ett svar, men läsaren torde anmärka, att det är ungefär lika mystiskt eller lika litet upplysande, som den artikel hvarom vi frågade. Det som agiterades under 4840 års riksdag var väl hufvudsakligen representationsreformen. Ar det nu Posttidningens mening, att hr von Hartmansdorff gjort den största tjensten åt Carl Johans krona genom sitt motstånd mot 4840 års representationsförslag? Det synes vara al!deles nödvändigt, att Postlidningen talar litet tydligare. — TIhland de personer, som minst älska den nyare tiden med alla dess påfund af jemlikhetsider, tryckfrihet och liberala tidningar m. m. är, såsom man väl känner, den aristokratiske landshöfdingen i Götheborg grefve Löwenhjelm. Ett nytt prof härpå har han lemnat uti ett nyligen hållet tal, hvarom man i Göth-borgs Handelstidning läser följande: Länets höfding, herr grefve C. G. Löwenhjelm, installerade i dag härvarande polismästaren, herr C. H. Ewert, till handelsoch politieborgmästare i Götheborg,. Herr grefven och landshöfdingen lemnade, i det tal, han höll till herr borgmästaren, icke tillfället obegagnadt att göra rätt ampra utfall emot tidsandan, hvilken han hade synnerligen mycket att förebrå. Bland annat yttrade han, att man, för att i vår tid kunna uthärda att vara embetsman, behöfde kopparförhydda bröst och nerver som skeppskab!ar (förmodligen för att på äkta fornnordiskt vis kunna taga sina antagonister i kragen) samt att den menlösa tiden var hemfallen åt hånet. För den ansvarslöshet, med hvilken embetsmännen nu kunna antastas, fick äfven tiden, den stackars tiden, uppbära ätskilliga bittra förebråelser. — Östgötha Correspondentens i dag hitkomna nummer upplyser ytterligare, med anledning af