Aftonbladet – 17 februari 1845, sida 1

NOS VO nn modren till flickan, om hvilken nyss talats, en mager qvinna, full: af skrynklor; en bomullskjortel, som räckte till knäna, utgjorde hela hennes betäckning och ett stycke gammalt rödt tyg, hvilket hon lindat kring hufvudet, gaf henne ett sällsamt, fantastiskt utseende. Så snart den gamla inträdt, vände hon sig till de begge negrerma vid elden och frågade: Har frinegren Jean Robert icke varit synlig?, Negrerne skakade tigande sina hufvuden. Veten ni icke,, fortfor hon, med åtbörder af en stegrad ångest, hvar jag kan träffa honom ? Vi kunna icke derom lemna någon upplygning, svarade en af negrerne, ,men kanske Fabrice, som ofta umgås med honom —) Jag?, skrek krämaren uppbragt, jagi vet om intet — alldeles intet. Jag umgås med ingen frineger, och om jag någon gång sammanträffar med Jean Robert, sker det tillfälligtvis, men —) vAck, då är Madelaine förlorad!, afbröt honom den gamla, som vände sig bort för att gå.j Förlorad?, frågade en af negrerne, hvarföre förlorad ?, Nu berättade den gamla negrinnan, afbruten af häftig gråt, att Jean Robert sagt till mulatten Joseph, hvilken han mött, att hans fetisch profeterat, det Madelaine redan nästa natt skulle dö, och att ifrån det ögonblick Jean Robert yttrade detta till mulatten opp i bergen, qvider och vältrar sig den arma på sin matta i den rysligaste krampp. Tacka Gud, om hon dör! sade nu den vidrige krämaren. Hon blir då fri från slafveri. — Jag trodde, Justine, att man tillräckligt genombarkat ditt gamla skinn, för att lära dig be