Aftonbladet – 17 februari 1845, sida 1

RIESDAGCEN. RIDDERSKAPET OCH ADELNS DISKUSSION I FRÅGAN OM DEN LIKA ARFSRATTEN. (Slut från Lördagsbl.) Hr v. HARTMANSBORFF fann sig uppkallad att yttra sig i anledning af herr von Troils anförande. Han har sagt att de talare, som yttrat sig för en åsigt motsatt hans, skulle utan tvifvel anses handla ar egennytta. Tal. förklarade derföre att han ingenting hade att ärfva efter föräldrar eller svärföräldrar, och att han icke heller hade några barn. ifan talade således endast för det lands väl, hvilket han tillhör. Samme värde ledamot hade yttrat att de tjugu motioner, som vid denna riksdag blifvit väckta för den mening han hyllar, torde bevisa något för åtgärdens nytta. Deremot kunde tal. anföra att det väl torde finnas trettio motioner för husbehofsbränningen; utan att de bevisade hennes gagnelighet för riket. Samme ledamot hade sagt att han skulle hafva hela den tänkande delen af nationen på sin sida. Tal. lyckönskade honom tillsin lycka, ehuru heklagligt det måtte vara för tal., och andra som dela hans mening, att ej få räknas till de tänkandes antal. Tal. frågade hvarföre då den värde ledamoten återhälles af våra betänkligheter yttrade inom detta och de öfrige stånden, hvarföre han icke gick ännu längre för att göra allting lika, hvarföre han icke föreslog att fideikommisserna måtte upprifvas, cnär de hans tanka borde medföra en ännu större orättvisa än den som ligger i den olika arfsrätten? Ben värde ledamoten hade förklarat tiden, som delar dessa tänkesätt, vara upplyst, men tillika sagt att samma tid vore egoistisk. Månne icke dessa begge tidens egenskaper om begge äro lika sanna, kunde qvittas emot hvarandra? En annan ledamot hade sagt att det vore Ridd. och Ad. pligt att hylla qvinnan. Tal. trodde att hon är mindre belåten med vackra tal om billiga lagstadganden och lika arf, än dermed att hon får sig en bra man. Om hvarje ogift medlem af Ridd. och Ad. tillser att så sker, blifver qvinnan bättre lottad än om hon med större arf förblifver ogift. Friherre PALMSTJERNA, NILS FREDRIK. Tal. hade icke begärt ordet för att svara hr Hjerta, Lars, som stämplat några uttryck uti tal:s anförande såsom betydelselöst prat; tilläfventyrs torde de iche desto mindre ej håfva saknat sin betydelse för dem, för hvilka de yttrades. Nej, tal. ville svara sin granne, som vädjat till ständets ridderlighet och trott det svenska Ridd. och Ad. icke skulle underlåta att här försvara qvinnans rätt. Vore det fråga om qvinnans rätt, så skulle tal. vara den förste i ledet och säkert icke den siste. Men det var icke fråga om qvinnans rätt, ty ingen har ifrågasatt att icke qvinnans rätt, sådan lagen har utstakat den, må vara onantastad. Men äfven mannens rätt borde vara oantastad; och när följderna af lagförändringen afsåges, så innebure här mannens rätt statens rätt. Åt denna rätt voro husets ledamöter skyldige att uppoffra äfven sitt rykte inom den delen af nationen, som hr von Troil ansett för den tänkande, men, som tal. tillät sig tro, i denna fråga vore den korttänkta. Hr vos TRÖIL, SAMUEL. Tal. ville frikalla sig från den beskyllning att hafva yttrat, att de ledamöter, som hyst en motsatt åsigt emot hans, skulle hafva handlat af egennytta. Något sådant hade tal. aldrig yttrat. Tal. hade blott sagt, att, i händelse af ett afslag från Ridd. och Adeln, den utgången af frågan kunde af den största delen af de tänkande inom nationen tydas, såsom förorsakad af egennytta och ståndsfördomar. Tal. kunde aldrig nyttja det uttryck, man velat påbörda honom. Han önskade nu blott få bedja Ständet, att icke låta alltför mycket skrämma sig af den ytterliga sönderdelningen i parceller i Frankrike, som en värd talare nu för andra gången har påstätt vara en följd af den lika arfsrättens införande. Den vore en följd. af den ekonomiska lagstiftningens brister, af den derstädes alltför långt medgifna jordafsöndringen, men ej af arfslagarna. Tal. ville icke upptaga Ridd. och Adelns tid med besvarande af flera yttranden mot honom, uEE NN NEN ENSE 30 1 NR NT