Aftonbladet – 13 februari 1845, sida 2

ippresa en ofantlig afgudabild, gräslig att åskåds — och det just på spillrorna af det heliga korset. Jag bringar er idel förderf och svärdet skall förtära er allesammans,, lät han säga tilstadens råd och öfverstyrelse. — Söken j att försvara er, så ären j alla dödens barn; men gifven j er godvilligt, så skola blott de gamla falla; de unga deremot vilja vi föra mes oss såsom slafvar och slafvinnor. Ett enda medel står dock öppe! till räddning. Ofvergifven Cbristum och svärjer trohet åt vår Baal, så vilje vi bemöta er som våra bröder. Då skall ingen enda sten rubbas pi edra hus, intet hår krökas på edra hufvuden Fatten fort ert beslut. — Före solens nedgång vill jag veta hvad j beslutit., Frågan var kinkig och vilkoren voro hårda men icke desto mindre tycker hvarje rättsinnig menniska, att svaret skulle fallit sig ganska lätt. ty när det gäller den sanna tron och kiistendomens rätta värde, då är ett ögonbliaks betänketid lika med tugufyra timmar i fråga om verldsliga ting. Rättskaffens och gudfruktigt folk skulle genast hafva svarat: Nej, vi falla icke från der kristna tronl Men i Föhrenbach fanns icke mer någon sann och lefvande tro. Endast fruktan var lefvande bland dess innevånare. De suto så rika, had allting så beqvämt — och allt detta skulle de öfvergifva. Stadens sju förnämsta styresmän voro de rikaste af alla. Dessa borde således med silt exempel föregå menigheten, och till dem litade allas blickar. — Men alt öfverge jordens vällust för att mottaga dödshugget; att kasta från sig jordens skatter, för att gripa efter den himmelsk: segerkronan ....nej! — derpå var icke att tänka De sju föreståndarne sade icke genast nej eller ja. Tvertom dröjde de timma efter timms: med beslutets fattande och sökte derunder bearbeta folkets sinnen, så alt detskwle finna sig i hvad de sjelfva slutligen pösLÖt05OehSå, gick det äfven, ty hjorden mäste, ju följa sin herde. De Men Gud väntade att få se någotGöds: under.