Aftonbladet – 11 februari 1845, sida 2

—-Q— VOA—Z.— 22 ade lilla julafton, som infaller vid Kyndelsmessovögtiden, eller ungefärligen vid samma tid som len hedniska midvintersfesten, julhögarne få utlelas och julbordet afdukas, tyckes gifva mycket stöd. för denna gissning. Man har således starka inledningar förmoda, att den förra af dessa fester sammanflöt med den sednare, och att denna så att säga endast utgjorde slutet af den förra. Båda festerna uttryckte glädjen öfver vinterns slut och solmajestätets återtagande af väldet, hvarföre de äfven, jemte den religiösa, kunna sägas esa en astronomisk betydelse. De gamle grekiske och romerske historieskrifvarnes dunkla föreställningar om Norden och Thule torde äfven vid detta tillfälle böra anföras såsom högst upplysande för utredande af det ämne vi här hafva att förklara. De föreställde sig det gamla Thule såsom en ofantligt stor, längst upp i norden belägen ö, om hvars verkliga läge de dock, i anseende till deras orediga begrepp om jordens skapnad, voro högst okunniga, och som derföre hos dem endast framstår såsom ett gåtfullt sagoland. En förunderlig sak, berättar Procopius, en af dessa hbistorieskrifvare, tilldrog sig på denna ö alla år, nemligen vid sommarsolståndet gick solen på fyrtio dygn aldrig ned, utan syntes beständigt öfver horisonten; efter sex månader åter, då vintersolståndet inträffade, gick hon på lika många dygn aldrig upp, så ati invånarne denna td lefde i cen beständig natt, beröfvade tillfället att samvistas och sköta dagens vanliza förrättningar. Procopius har sjelf talat med personer, som kommit från denna ö, och I frågat dem huru de vid sådana tider räknade dygnen; de hade berättat honom, att solen under den ständiga dagen cj lyste alltid från samma trakt af himlen, utan den ena tiden från öster och den andra från vester, och när hon efter fullbordad rund kring synkretsen återkom till det ställe, hvar de voro vane att se henne uppgå, då visste de att ett dygn var förlidet; under den mörka ti