Aftonbladet – 6 februari 1845, sida 3

SJVB, — Hd NUVUIUC ACHHC Uldli UCERC)HH VU Bild HUuc eller ogillande; när hon slutat, sade han lugnt: Mon enfant. Ni har icke någon röst. Ett förfärligt ord för Jenny. — Eller, — rättade han sig — Ni har haft röst och är nu på punkten att förlora den. Sannolikt har ni sjungit för mycket eller för bittida, ty ert organ är alldeles uttröttadt. Sjung i tre månaders tid ingen enda not och hör er sedan för hos mig igen ! Med detta tröstlösa svar lemnade hon den man, på hvilken hon grundat sitt konstnärslifs alla förhoppningar. .fäTre månader tillbragte Jenny Lind i djup enslighet, i en känsla af total öfvergifvenhet, hvilken man blott i Paris får lära sig röna i hela dess omfattning. Jag lefde af mina tårar och genom hemsjukans smärta, sade hon en gång, när hon talade om sitt vistande i Paris. Det oaktadt kunde ingenting förmå henne att vända om, förrän hon aflagt ännu ett prof hos Garcia. Efter den utsatta tidens förlopp fann denne, att rösten förbättrat sig, och man kunde börja undervisningen. — Med hvilken flit hon nu dref sina studier, det bevisas bäst af det, som hon. nu kan prestera, ty hon hade icke mer än nio månader att disponera. Ehuru Jenny till de arier, hon studerade, sjelf komponerade sina cadenzer och .Ifioriturer, och Garcia fann dessa så goda, att han I sjelf kopierade dem, kunde hans unga lärjunginna likväl aldrig bringa honom till den öfvertygelsen, att hon en gång skulle blifva en företeelse af högsta rang inom den musikaliska verlden, och hon försäkrar ofta, att, näst henne sjelf, ingen skall bli mer förI vånad öfver hennes framgång än Garcia. — Sedan hon i Paris tillbringat ett år, anlände oförmodadt en hennes landsman, en snillrik kompositör, för att påminna den i Stockholm af både publiken och direktionen lika mycket saknade, att det nu vore tid att -Iresa hem. Genom denne lärde Meyerbeer sig känna I Jenny Lind, och hans öfvade blick upptäckte snart I perlan. under det anspråkslösa ombhöljet. : Dock tviflade han, om den späda, men ändock så metallrika Tröstens flöjtartade renhet äfven i cen större lokal skulle I kunna bibehålla hela sitt egna behag. För att utröna detta, arrangerade han en representation med full orchester i Stora Operans salong, der Jenny Lind sjöng och spelade tre stora scener ur Robert, Norma loch Friskytten med så fulländadt konstnärsskap, att I Meyerbeer, hänryckt genom upptäckten af denna I skatt, genast gjorde henne anbud för Berlin. Men I hemlängtan och hennes gifna löfte drogo henne icke destomindre tillbaka till Stockholm. Här med enthusiasm mottagen, aflade hon nu de mest beundransvärda prof på det segerrika resultatet af hennes ihärdighet; hon visade sig som mästarinna i föredraget, som en ypperlig skådespelerska, och hennes röst hade nu. vunnit den styrka, att den utvecklade sig alt skönare och renare, ju större ansträngningen var. Hade Jenny Lind fordom varit Stockholms älskling, så blef hon nu sin födelsestads stolthet. Lika älskad som högaktad för sin fläckfria karakter, var hon så att säga ett föremål för allas uppmärksamhet; ung och gammal, hög och läg, enhvar tog del i hennes triumfer, och: detta bekräftade sig på det betydligaste, när, förliden vår, Meyerbeer, som icke glömt den unga sångerskan, ytterligare kallade henne till Berlin, till det nya operahusets invigning. Blott med smärta tänkte Jenny på en ny skilsmessa från fäderneslandet; men alla hennes vänner bestormade henne att följa den store mästarens ärofulla kallelse. Hon mottog inbjudningen, I Augusti 1844 begaf hon sig till Dresden, der Meycrbeer skref sin nyaste opera, dels för att närmare komma öfverens med mästaren, dels ock för att förskaffa sig nödig kännedom af Tyska språket, hvilket hittills förblifvit henne främmande; Stockholmska teaterdirektionen hemkallade henne likväl redan efter fyra veckors förlopp, till Stockholm, der hennes talang ökade kröningshögtidligheternas glans. När det nu i Stockholm var afgjordt, att Jenny Lind skulle tillbringa vintern i Berlin, började man frukta att alldeles förlora henne, och flere kapitalister gjorde henne det förslaget, att, under 10 ärs tid, årligen för hennes räkning depensera en bestämd summa (?) — så att hon efter denna tids förlopp skulle kunna disponera en betydlig förmögenhet — om hon ville förpligta sig att icke lemna Stockholm. Jenny Lind var djupt rörd öfver detta oskrymtade deltagande å hennes landsmäns sida. Men hon hade en gång gifvit sitt ord, och hennes redliga, konseqventa karakter fordrade, att detta ord skulle hållas heligt. Aktningen för ett löfte af henne är så stor, att Kongl. theaterns i Stockholm direktion nöjde sig med hennes: blotta ord, att hon skulle komma tillbaka till våren; hon har icke underskrifyit något kontrakt, ingen förpligtelse af bindande art, inga straffböter hota henne, och likväl skall ingen jardisk makt kunna arhålla henne från att vid den utlofvade tiden infinna sig i Stockholm: detta: finner hon helt naturligt och säger helt enkelt: Jag måste: jag har gifvit mit ord. — TI sednare hälften af Oktober månad förlidet år anlände hon till Berlin. Obekant med alla de oräkneliga hinder och svårigheter, som under lifvet för scenen ofta på de utvaldas väg torna upp sig till berg, beträdde hon den farliga banan, utan kännedom af Tyska språket och förhållandena här, utan någon aning om den grad, hvari hon var bestämd att ådraga sig det stora, präktiga, bullersamma Berlins uppmärksamhet. Men den omvårdnad, verkligen faderliga kärlek, hon mötte i sin berömde beskyddares hus, den välvilja, hvarmed en hvar, som lärde känna henne, utan undantag kom henne till mötes; kunde icke länge hälla hennes skarpsynthet i tvifvelsmål om verkliga arten af det vågstycke, hvari hon trodde att hon kastat sig. En djup melankoli, en smärtande hemsjuka och en feberaktig ångest öfverföllo henne, när hon skulle framträda. inför -en-så. sträng publik, och derjemte röra sig med ett för henne nästan alldeles främmande språk. Hvem, som nu hör den-tydlighet och säkerhet, hvarmed hon uttrycker sig, skall väl anse det för möjligt, att Jenny Lind ännu för tre månader tillbaka icke var i stånd att uttal tjugo sammanhängande Tyska ord efter hvårandra? Denna lätthet ått fatta, denna styrka att bibehälla det en gång fattade, eger blott geniet — och Jenny Lind är ett geni. Fastän hennes allvarsammay, skygga hug oupphörligt längtar efter stillheten, fastän hon älskar konsten med passion, men har en inre, vid hvarje representation förnyad, fruktan för scenen, vinga likväl hennes genier. henne soemotständligt je hå a 8 LEO OT Rv