Aftonbladet – 6 februari 1845, sida 3

TT ATC YCH AUatvv IICU UHNUCISdlHad UBU UC la obetydliga varelsen, som tycktes temligen gauche i sitt sätt, och frågade Crelius, hvad i all verlden man skulle taga sig till med det barnet; hvartill skulle man kunna använda henne, som saknade alla requisita för scenen ? — Crelius lät ej afskrämma Isig. Han fortfor i sin anhållan, att grefven äåtminstone måtte höra henne, och, om halt då icke funne henne värd sitt deltagande, ville han (Crelius) för egen räkning åtaga sig flickans utbildning; ty han ansåg det för synd att icke sträcka en hjelpsam hand åt geniet, när det gaf sig så oemotsägligen tillkänna. Puke beslöt då att höra henne. Redan då egde hennes röst den ljufva till hjertat trängande klang, hvarmed den fulländade konstnärinnan nu tjusar och förtrollar ; äfven grefve Puke kände sig besegrad deraf, ty knapt hade han hört den lilla, förrän han erbjöd sig att låta henne få inträda uti teaterns elevskola. — Kort derefter uppträdde Jenny Lind i barnroller på scenen och väckte en entusiasm, snarlik den, genom hvilken Leontine Fay fordom satte hela Paris i rörelse. — Efter ett års förlopp öfverlemnade den gamle Crelius henne åt teaterns sänglärare Berg, hvilken med lika nit åtog sig Jennys undervisning, och hvars allvarliga grundliga studier hon har att tacka för sin djupa, gedigna musikaliska utbildning. Oupphörligt sträfvande framåt, uppburen af det bifall hon aldrig saknade genom sin foglighet, sitt goda uppförande och sin modesti, redan då välkommen i de bästa kretsar, uppnådde nu Jenny sitt tolfte år och med detta det hastiga slutet på sin rosenfärgade barndomsdröm, ur hvilken lifvets sträfva allvar väckte henne just på ungdomens tröskel. Jenny hade vuxit från sina barnroller, men icke ännu mognat för några högre prestationer, — hennes höga, sköna toner hade plötsligen försvunnit, — hennes röst blef klanglös, och Berg bemödade sig förgäfves att återväcka sin älsklings silfvertoner, — de tycktes förlorade för alltid. Hoppet att bilda henne för operan ansågs vara förloradt; Jenny uppträdde blott sällan i subrettroller uti talpjeser, och, — såsom det brukar gå med dylika hbarnfenomener, — man glömde snart det intryck, hon fordom gjort, och beklagade blott, att så sköna förhoppningar blifvit så plötsligt svikna. Den unga flickan, hvars lifsluft musiken tycktes vara, har med lugn resignation sitt öde. Webers Agatha hade alltid varit hennes ideal; hennes skönaste dröm, hennes mest lysande förhoppning var att en gång få sjunga detta parti, som väckte hela hennes medkänsla; Agatha hette den krans vid målet. efter hvars besittning den unga själen trängtade. Hon skulle icke få vinna denna krans; hon sjönk tillbaka från den höjd, der hon redan stått, hon var förkrossad, olycklig, utan hopp; — men detta afhöll henne ändock icke från att fortsätta sina musikaliska studier; — hon varade blott icke något ytterligare försök med sin röst. Så förflöto fyra långa är. Då hände sig, att 4:de akten af Meyerbeer s Robert skuile gifvas på en konsert, men att en sångerska fattades för Alice, som i denna akt har ett litet, i Tyskland föga bekant solo. Ingen ville öfvertaga det obetydliga solot; då ihägkom Berg sin strackars lärjunginna och ville åter en gång våga ett litet försök med henne. Med en slags sorgsen glädje emottog Jenny solot och började med bäfvande hjerta lösa den uppgiften, som nu syntes så stor, att sjunga de få takterna.. Likasom genom ett underverk inställde sig på sjelfva konsertaftonen den länge saknade rösten; den förvånade publiken igenkände sin förra älsklings toner, och stormande bifall följde på samma musikstycke, som ingen annan velat sjunga. Ingen är i stånd att skildra den unga flickans både förskräckelse och förtjusning, när den gladt öfverraskade Berg förklarade henne, att hon nu genast skulle sjunga sin Agatha. Nu hade hon nått sitt mål. Agatha i Friskytten var den första operaroll, hvari Jenny Lind uppträdde på kongl. theatern, och med detta första steg hade den sextonåriga flickan för alltid fattat fot på det område, som var henne ämnadt. Aldrig hade hon spelat en tragisk roll, aldrig erhållit undervisning i detta fack; vid repetitiorerna stod hon orörlig, ur stånd att lyfta en arm, — man darrade för aftonens representation; men när denna kom, bröt geniet sig sin egen bana; genom sin värme förde Jenny den motsträfviga orkestern. som tagit allegrot för långsamt, med sig till hastigare tempo och genom sång och spel hänryckte hon publiken på ett sätt, som hittills saknat exempel. Ett obeskrifligt jubel helsade den unga konstnärinnans inträde i sin bestämda verkningskrets, och Jenny Lind talar ännu i dag med verklig pietet om Webers. Agatha, hvilket parti hon betraktar som grundstenen till sin lycka. Från denna dag var hennes öde afgjordt. Hon engagerades för de första partier, hon sjöng opera efter opera, och, under det man icke ville höra någon annan än Jenny Lind. kämpade hon och hennes lärare med oböjligheten hos hennes röst. Hvem, söm nu beundrar hennes koloraturer, skulle väl kunna tro, att hon en gång behöft outsäglig möda,) för att aftvinga sin röst en mordent? Hennes toner, ehuru rena och klangfulla, saknade derjemte all elasticitet; men detta afskräckte henne icke; hon arbetade på sin röstorgan ihärdigt som bildhugg garen, vilken formar stenen, och heder åt den lärare, som ;roget bistod henne att öfvervinna allt, som kunde tälla sig emot hennes sträfvan till målet. Halftanat år igenom sjöng hon operapartier; men dessa roro alltför mycket ansträngande för henne, och anträngningarne fördubblades derigenom, att hon med vuttröttlig ifver fortsatte sina studier. — Men nu om det ögonblick, då hon plötsligen icke fann sig örtjena allt det bifall, hvarmed hon öfverhopades, lå hon började inse, att hennes lärare för henne gjort ullt, som stod i hans förmåga, att hon lärt allt, som on kunde lära utan större förebilder; men attännu ista handen. måste läggas vid verket, så framt hon ville uppnä den höjd af konstnärsbildning, dit hon träfvade. — Man hade för henne prisat Garcia såom den störste sångläraren i Europa, och ocmottändlig blef nu hennes längtan och önskan att uppöka Garcia i Paris; en önskan, som slutligen stadade sig till beslut. — Hon begagnade ferietiden vid heatern att, i sällskap med sin far, företaga resor ill åtskilliga städer i Sverige. Här arrangerade hon onserter, väckte öfverallt sensation, och återvände nårt åter till Stockholm, försedd med tillräckliga nedel till utförande af sin stora plan. Der förklaade hon för direktionen sitt beslut och rättfärdi